Gårdagen bestod av mycket spännande äventyr i en annan del utav skärgården, närmare bestämt Kumlinge men främst Sottunga. Dagen före satt jag i soffan med sjökortet i handen (bör nämnas att jag inte är nån rutinerad sjökortläsare) och tittade ut en passlig sjöväg för mig och min trogne kamrat tequila (det är inte en rejäl sup med citron och salt utan det är en av våra båtar).
Dagen efter tog jag sjökortet i handen och gpsen i den andra, kröp ner i flythalaren, tittade efter att all båtutrusning var i skick... Nu var jag redo för äventyr till havs! Färden till Sottunga gick precis enligt planerna, lite guppande blev det på fjärden mellan Kumlinge och Sottunga, men inget märkvärt. När jag anlände var magen tom och var i stort behov utav mat, sjölivet tar på. Såklart hade min mormor laddat upp med pizza, chips, wienerbröd, jaaa allt vad en sjöman (sjökvinna) behöver. Timmarna gick och jag hade laddat upp reserverna med mat, dags för hemfärd.
"Peace of cake" sa jag för mig själv när jag startade motorn och släppte på trossarna medan jag tittade på den lugna vinden. Jag ångrade precis vad jag sa efter några minuter när jag kom ut på fjärden, det gick vitor och vågarna var högre än jag själv var, nu var jag inte så kaxig längre. Svetten rann på ryggen och i pannan. Det gick en minut, det gick fem minuter och tio... tills jag insåg att jag inte skulle komma fram på många timmar om jag skulle hålla på guppa såhär på fjärden. Jag tog mitt förnuft till fånga, ringde pappa och styrde kosan mot seglinge och vidare till Snäckö. Eftersom hela den sträckan var inomskärs, alltså inga Julia-höga vågor, så var den mycket behagligare. Jag hade inte kört båt ensam på så många okända ställen förut, så var jag lite nervös och pulsen var hög. Efter en stund märkte jag att jag visst kunna läsa ett sjökort/gps, färden hem gick lugnt, förutom några (läs många) samtal och mess av en orolig mamma.
När jag väl var hemma var tekannan varm och soffan likaså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar