Grannar.

I många tv-program får man se där grannar inte alls kommer överens med varandra, det bråkas om deras marker, det är fejder, det kastas ägg på varandras hus för att grannen har finare hus, postlådor som sprängs i luften (kanske lite väl dramatiskt) och några grannmiddagar är inte alls på tal om. Likt ett tredje världskrig.
Eller så finns det Svensson grannar. Man går ut i badrock och hämtar tidningen från postlådan, hälsar glatt på grannen och frågar var dom höll hus till klockan två in på natten. Man har full koll på vad grannen får för gäster, när det spolas i toaletten eller när det grillas (och vad de grillas) och likt Ove Sundberg halkar man då in till middagsbordet på en bananskal. Är sockret slut är det bara att gå en våning ner till grannen, är det några lampor som måste kopplas i taket så ringer man grannen, är man rastlös går man och utbyter några skvallerramsor med grannen.

Igår blev jag påmind över hurdana grannar det är som jag har. Trots att jag har bott i min lägenhet i två månader så har det inte kommit upp några taklampor än (alla lampor är dock köpta), vilket betyder att det är ganska mörkt om kvällarna nu när solen har bestämt sig för att ta natt tidigt. Men igår när jag kom hem svettig och orkeslös från min joggingrunda så lyste hela min lägenheten upp. Jag tittade på postlådan en extra gång för att se om det verkligen var min lägenhet, Thörnroos stod det, så jag var på rätt. När jag klev in i lägenheten stod min granne Niklas och monterade upp taklampor och min andra granne Madde satt i min soffan och såg på idol medan hon välkomnade mig hem, förklarade att dörren var öppen så det passade på att sätta upp mina taklampor så att jag slapp vara mörkrädd.
Där blev jag påmind om att vi är Svensson grannar. Bättre grannar får man leta efter!