Lidingöloppet!

Då var helgen förbi (allt för snabbt i vanlig ordning) och jag kan checka av Lidingöloppet 15km från min löparlista. Så igår var det soffläge och godsaker som gällde, och det var med väldigt gott samvete!
Så Lidingöloppet, vad är det? Det är egentligen en löparsträcka i Lidingö (Stockholm) som motsvarar 30 km och är en del av en svensk klassiker. Dock valde vi (med vi menar jag mig och syrrans pojkvän Andre. Stackars syster hade opererat visdomständerna och fick träningsförbud. Så snäll lillasyster som jag är så tog jag över hennes startplats.) att springa 15 km eftersom loppets terräng var väldigt tuff, mycket uppförsbackar och skogsstigar (vilket ledde till att det var trångt i löpspåret, det gällde alltså att armbåga sig fram om man ville få bra tid).
Så med fem Imodium i kroppen (ja jag har problem med min mage) och toalettpapper innanför löpartightsen så var min mage redo för 15 km löpning och jag var redo om jag sku måsta akut till skogs (barr och kottar är inte att rekommendera, toalettpapper är en bra uppfinning. Einstein släng dig i väggen). Skosnörena var ordentligt åtdragna och GPS var på (så att det inte skulle finnas någon risk att jag skulle tappa bort mig och hittas av några jägare nånstans i barrskogen i Norrland). Starten gick och pulsen min var hög, bena var ivriga och de hade blivit fulladdade över natten, humöret var på topp, så det var bara att köra fullt ut. Terrängen var jobbig, stigarna var smala och deltagarna i loppet var många, det kändes som ett koutsläpp på våren. Alla ville vara längst fram, det knuffades och armbågades, starkast överlevde. Ibland kändes det som jag åkte bergochdalbana genom loppet.
Men i mål kom vi, jag efter 1 h 31 min och Andre dryga 10-15 minuter efter. Över mållinjen kom jag kanske mycket tack vare flickan som stod med hembakade kokosbollar två km från målet, mina överkokta spagettiben fick snabbt energi och jag kände mig som en duracellkanin (i nån minut iallafall).
När jag kom i mål så klappade en ung tjej mig på axeln.
Hon: Tack för att du fick mig att springa de två sista kilometrarna trots att jag var helt slut, du hade sån fart på så jag blev motiverad och sprang dig hack i häl endå till målet. Bra jobbat!
Flåsande försökte jag hämta andan och säga nånting fint. Dock fick hon nöja sig med en tummen upp denna gång, ja jag var trött när jag väl kom i mål.