Ett år äldre, en aning förståndigare och visare, lite mindre blond (alltså smartare!!) och mer gråhårig, samt några rynkor rikare i pannan och en aning tantigare än jag var i lördags. Fast ärligt talat känner jag mig inte ett dugg äldre eller visare än i lördags. Jag ser fortfarande på barnprogram och tror på tomten. Jag är fortfarande barnsligt förtjust i isglassar och godisklubbor. Och jag är fortfarande mamma och pappas lillflicka. Jag blir nog aldrig gammal. Eller vad räknas egentligen som gammalt? Jag menar farmor är 70 + och hon anser sig inte vara gammal, dock anser mina kusiner att jag som är 22 år är gammal. Livet är orättvist ibland.
Hädan efter tänker jag börja använda mig av farmors favorit uttryck "Man är så gammal som man känner sig, och jag känner mig inte en minut äldre än 65 år". Vilken härlig inställning hon har, en riktigt jävlaranamma-stålkvinna. När jag är 70 + tänker jag leva med samma motto som henne, man får nog mer ut av livet på det viset tror jag.
Men just i nuet lever jag med mottot "Äta bör man annars dör man", mina mun väntar på att få sätta tänderna i en saftig smörgås med leverpastej och farmors hemlagade saltgurka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar