Senil? Igen?

Det var det där med att vara senil vid 22 årsålder igen. Imorse när jag skulle till skolan, ute i sista minuten som vanligt, satte jag mig i bilen och skulle vrida om nyckeln. Men något var fel? Jag hade ingen nyckel. Jag satte och stirrade på nyckelhålet en stund, gnuggade mina nyvakna ögon... sen slog det mig, bilnyckeln låg inne på köksbordet och likaså hemnyckeln. "Inte igen" hörde jag det eka i mitt huvud medan jag banka huvudet i ratten och drog mig i håret. Klockat var 07.50 och skolklockan ringde in om 10 minuter, där satte jag utan varken bilnyckel eller hemnyckel. Grannarna var på jobb som hade ena min extranyckel och andra extranyckeln var i Marocko på vandringsresa.

"Nu gäller det att vara snabbtänkt". Det skulle ta alltför länge att springa till skolan, dessutom skulle det vara alltför halt och svettigt - ett uteslutet alternativ. Taxi kunde jag inte ta - plånboken var inne i lägenheten (plånkan is at home som Ove Sundberg hade sagt). Att ta ett flyg till Marocko och hämta min extranyckel från mamma skulle vara för dyrt och ta alltför länge. Det där med att krossa fönster in till lägenheten uteslöt jag redan förra gången jag låste ut mig. Tjuvkoppla en bil hade jag aldrig gjort och jag är alltför mycket mammas flicka för att göra sådana brott. Sen slog det mig Ann-sofi som går i min klass kanske villa komma efter mig - sagt och gjort det gjorde hon. Vi trampa in i klassrummet en minut över åtta. Allt detta tog alltså 11 minuter, måst ju säga att jag agera ganska så korrekt trots den adrenalin laddade situationen! Tack Ann-sofi, BrändöPower is the shit!

Efter skolan for jag till Trobergshemmet efter grannens hemnyckel, gick hem till dem, låste upp grannens dörr och tog min extranyckel från deras skåp och gick hem till mig.

Dagens konstaterande: lås aldrig ut er!