Måndag.

Praktiken på Jomala barnrådgivning är underbar. Barnen är underbara, personalen är underbar, föräldrarna är underbara, jobbet är underbart, min handledare är underbar (annat än pur finnen på gyn.pkl). Jag stormtrivs, vet ni hur det känns att vara riktigt nykär? Man svävar på moln, går runt och små ler hela tiden samt man har ett härligt pirr i kroppen. Precis så känns det. Så JA, jag trivs lika bra som som fisken i vattnet, masken i jorden eller dammtossarna under min säng.

Jag kan efter denna helg titulera mig Åländsk mästarinna i halvmaraton, jag fick för första gången i mitt liv stå överst på prispallen och ta emot första pris: guldmedaljen! Månne killarna kommer samlas på kö på Arken? Kanske bäst att skaffa ett kölappssystem. Inte nog med att jag äntligen fick mitt guld, fick jag även en bronsmedalj, jag var tredje bäst av alla damer. Så jag hade all anledning att fira med grillmiddag och dans på kvällen. Mitt mål var att komma under 1 timme 50 minuter. När det var 300 meter kvar till mål märkte jag att tiden sprang iväg och mitt mål höll på att gå i bitar. Blod, svett och tårar. Jag tog den sista kraft jag hade kvar i benen (tro mig benen var som överkokt spagetti), bad till gud att jag inte skulle falla ihop i skitdiket på sidan om mig och accelererade förbi två unga killar som flåsade och stånkade som två brunstiga älgar.

Tiden visade 1.50.01 när jag kom i mål. Jag antar att jag ska vara nöjd med det! Nu har jag allt för mycket att göra för att ha tid med det här. Tionde säsongen av Greys Anatomi ska ses färdig och glassen i frysen ska ätas upp innan den blir gammal!