Lördag.

Styr kosan mot Lappo för en ytterst kort visit. Närmare bestämt sisådär 24 timmar. Jag insåg igår att jag knappt kommer kunna fara hem i vår, så då gäller att passa på när man får en tom lucka i kalendern. Skärgården är fin, så himla fin när våren är här och solen skiner. Jag är här ute alltmer sällan nuförtiden, men desto mer njuter jag av skärgårdsluften när jag väl är här. Tidigare har jag inte riktigt förstått alla som berömmer skärgården över hur fin den är, men nu förstår jag precis vad de menar. Den är sagolik, Thailand släng dig i vägen, du ligger i lä.

Nog med smörandet och de mogna vuxenpratet. Gissa vart jag har tänkt söka jobb till hösten? Jo till älskade Kirurgiska avdelningen. Mitt tidigare "andra hem" och "andra familj" Det känns lite som att återuppta kontakten med någon gammal bekant eller som att komma hem efter en jorden runt resa. Lite nostalgi helt enkelt! Samtidigt känns det lite läskigt, så mycket man ska kunna, så mycket man ska klara av göra, så mycket nya intryck, så mycket sorgligheter. Nåja, jag håller er uppdaterade!

Mycket på gång.

Det är mycket nu, det är stressigt nu, det är mycket snurrigt i huvudet nu, det finns inte mycket tid över till bloggandet nu.
Jag har praktik, vilket suger massa energi av mig. Ständigt vara mottagligt för massa ny information, ständigt vara på tårna och ständigt visa sig från sin bästa sida. Den lilla energi som finns kvar efter en dag på kirurgiska polikliniken går till skolan och en hel drös med skolarbeten. Jag går en extra kurs i skolan som heter våld i nära relationer, mycket intressant kurs men lite fel tidpunkt för det just nu. Uppgifter som ska lämnas in och kvälls-, samt helgsföreläsningar som man skall gå på. Så just denna vecka samt 3 veckor framåt kommer jag vara en osocial typ, jag kommer vara tråkig och inåtvänd, jag kommer antagligen tacka nej till Arkenbesök och annat som jag vanligtvis inte skulle tveka att tacka ja till annars, jag kommer spendera dygnets 24 timmar antingen på kir.pkl, skolan eller soffan med datorn framför näsan. Nu kryper jag in i den där bubblan jag pratat om tidigare, "avstäng från omvärlden bubblan" kan vi kalla den. Vi ses om 3-4 veckor, då kryper jag ur bubblan som färdig sjukskötare och med en arbetsiver som heter duga.
Får jag tid över, tänker jag krypa ur bubblan en liten stund för att uppdatera er om mitt liv som nästan färdig sjukskötare. Nu blir det köttbullar hos farmor och sedan en löprunda. Gissa vad det blir efter det? Jo soffan med datorn framför näsan.

Lördag.

Helg vilket betyder ledighet. Gäller att njuta nu innan jag börjar jobba och de lediga helgerna kommer vara desto färre. Jag inledde helgen med en 14-15 kilometers löprunda. Benen var sega, nästans som betong. Halsen var slemmig, kändes som ett rostigt och igenomstoppat avloppsrör. Förkylningen har tydligen gett sina spår. Målet är att springa halvmarathon, Brändöluffen, på 1 timme och 45 minuter. Det betyder 5 minuter snabbare än ifjol. Så nu gäller det att ligga i hårdträning, med det menar jag att inte ligga på soffan med chipsskålen i handen och hänga på Arken med vitryssen i handen varje helg.
Ikväll blir det varken soffan eller Arken. Det blir älghippa och slå klackarna i taket, i mitt fall blir det att slå sulorna i taket eftersom Converse inte har alltför höga klackar. Så det blir intervallträning i form av styrdans på dansgolvet ikväll.
Annars då? Jag har börjat räkna ner dagarna tills jag är färdig sjukskötare och kan börja tjäna pengar på riktigt. En månad, 5 veckor, 35 dagar återstår. Så just nu, precis i detta ögonblick är jag riktigt nöjd, så himla nöjd.
Nu ska jag duscha. Sen piska mommo & moffa i plump, alltid lika roligt att visa var skåpet skall stå.

Jobb och eufori!

Jag är så nöjd, glad & lycklig. Euforiskt helt enkelt. Varför det? Jo jag är snart färdig sjukskötare. Och jag darrar inte som ett asplöv när jag skall sätta en kateter längre, jag känner mig inte svimfärdig när jag ska rapportera för 10-15 andra längre, jag är inte rädd för att ifrågasätta läkarna längre (dom är inga gudar), jag tror inte att jag inte kan någonting längre FÖR jag kan ju! Till på detta fick jag VG i praktiken och min handledare överväldiga mig med sina fina kommentarer. Har jag sagt tidigare att jag älskar detta yrke? Jag tror ni suckar varje gång jag nämner det. Man vet aldrig vad som händer en dag på ÅHS, man vet aldrig vad som finns bakom dörren och man kan aldrig förbereda sig på vad som kommer hända. Sen har jag min framtiden säkrad till september. 6 veckor på Gullåsen efter påsklovet och sedan väntar en sommar på älskade MHSV, Mariehamns hemsjukvård.
Just nu känns det som att äta en rökkakorv när man är vrålhungrig, titta bankkontot precis när lönen kommit, lägga sig i soffan efter ett 17km löppass eller titta i kylskåpet när man kommer hem till Lappo: Det känns helt underbart helt enkelt, det liksom pirrar i kroppen och ständigt ett leende på läpparna.

Jag lovar att skärpa mig, jag ska uppdatera er oftare om vad som händer i mitt liv. För nu är mitt liv inte lika stressigt och kaotiskt som det varit tidigare.

Lugn helg i skären.

Ja visst låter det skönt? En lugn helg utan måsten med mamma och pappa. Såna helger behövs emellanåt. Igår inledde jag helgen men årets längsta runda i löpspåret, 17 km visade klockan när jag tog mitt sista steg. Jag sprang i princip på alla vägar som fanns att springa på för att samla ihop till kilometrarna. Under dom 90 minutrarna jag sprang så mötte jag en bil, en cyklist, en kråka, två katter och lite talgoxar. Behöver jag säga att det är en väldigt tätbebyggd by jag kommer ifrån?
På kvällen blev jag bjuden på trerättersmiddag. En dejt med tända ljus? Med en lång, skäggig, snygg mörk man? Han som bjöd på middagen var pappa och dejten var halva min släkt. Fint så.
Dagens höjdpunkt var att min syster inte bara är i ett förhållande längre, utan att hon nu är förlovad och blivande fru. Jag har redan börjar fila på bröllopstalet och jag blir helt varm i kroppen när jag tänker på att jag ska få gå på bröllop (när vet jag dock inte än). Idag blir det skolarbete, promenad i solen, plump med fammo och fara, eventuellt ut med båten. Är det bara jag eller har dygnet allt för få timmar och helgerna är allt för korta?

Torsdag.

Just hemkommen från en 15 km löprunda. Meningen var att jag skulle ta det ganska lugnt eftersom jag har innebandymatch imorgon kväll. Men det gick ju sådär, det där med att "ta det ganska lugnt" är inte min grej. Jag fick hjärtat i halsgropen två gånger under min runda. Första gången var när jag sprang förbi en dam som stirrade på mig. Hon hade inga tänder, hennes panna var rynkig, hon viftade med händerna mot mig och skrek fula saker. Pulsen ökade, hjärtat slog snabbare och varenda ett litet hår reste sig på min kropp. Jag höjde volymen på musiken och sprang som att det inte fanns någon morgondag. Usein Bolts världsrekord var nog hotat skulle jag tro. Andra gången mitt hjärta var alldeles för nära att hostas upp med mitt slem var när jag skulle springa över ett övergångsställe. En moppebil hade stannat i god tid. Oj tänkte jag, en moppebil som verkar ha vett. Precis när jag befann mig på övergångsstället och skulle lyfta handen för att tacka moppebilen för att den stannat, så gasar den upp framför mig. Jag är tvungen att tvärnita för att inte bli överkörd. Jag kan ännu en gång konstatera: tonåringar i en moppebil är en livsfara för allmänheten!

Annars då? Praktiken går bra, jag känner mig nöjd och stolt. Jag kan ju! Jag kan förmodligen mer än vad jag själv tror. Om två månader är jag helt färdig i skolan, bara examen och skumpan kvar. Känns lite vemodigt, snart dags att klippa navelsträngen och pröva sina vingar. Antingen flyger jag fritt i skyn bland de andra fåglarna eller så flyger jag in i ett fönster. Återstår att se.

En dam på praktiken berömde mitt glada & trevliga bemötande. Hon frågade var jag skulle jobba i sommar. Hemsjukvården svarade jag. Då utbrister damen att hon nog har hemtjänst men att hon är tvungen att skaffa hemsjukvård också för att få träffa mig igen.

Dessa damer, dessa underbara människor. De gör mitt jobb till världens roligaste jobb!

Torsdag.

Praktiken är bra, riktigt bra. Min handledare är en rar och go karl i sina bästa dar. Vi klicka direkt från första ögonkastet, vi arbetar på ett liknande vis och vi är båda lika skojfriska. Observera dock att han har tre barn och just köpt hus. Skulle bli allt för stressigt liv för mig, jag är helt enkelt nöjd med att bo ensam i min trea. Nå skämt åsido, det jag vill säga är att min handledare är bra! Jag är väldigt självständig och klarar mig rätt bra på egen hand, jag antar att detta är ett tecken på att jag inte är en patientfara och att min handledare har förtroende för mig. Så det är kul, riktigt kul.

Det var en söt liten dam som undrade om jag jobbar på avdelningen dygnet runt. Jag svarade att jag tyvärr just skulle fara hem och vara ledig en dag. Damen såg lite lessen ut och frågade artigt vem hon då skulle fråga om hjälp när hon behövde det. Jag försökte övertyga henne om att den fanns många kunniga och hjälpsamma människor på avdelningen. Damen tog mig på axeln och sa att hon nog skulle överleva men att jag nog var hennes favorit.
Det är ju så att man blir tårögd och rörd när man hör sånt här! Det är just pga. dessa rara människor som jag valt detta yrke.

Annars då? Igår hade vi en tuff och tung innebandymatch. 3 backar var vi, varav två var sjuka och en som inte sovit på fyra nätter. Detta resulterade i att svetten flöda och bena var som överkokt spagetti. Trots detta spelade vi oavgjort (förlorade i förlängning, med det är inte viktigt att veta). Jag antar att det där Thörnrooska blodet är av vilig sort helt enkelt och de där envisa generna jag ärft har jag ganska ofta nytta av.
Som pricken över i:et hade vi världens tyngsta löparpass med löparskolan idag, jag hade mjölksyra i första backen. Behöver jag meddela att jag inte kommer kunna gå imorgon? Jag kommer behöva draghjälp uppifrån sängen och vägledning till toaletten. Helst någon som borstar mina tänder och ordnar lunch till mig. Sedan behöver jag färdtjänst till praktiken sittandes i en rullstol. Känner någon sig träffad? Ring mig eller väck mig med frukost på sängen vid 09.00 tiden imorgon! Psst... jag tycker om fruktsmoothies och bananplättar med hallon på.

Praktikdags.

Om en timme ska jag befinna mig på min nya praktikplats, Mellangårds. Fast helt ny är den ju inte förstås eftersom jag var där på praktik för över två år sen. Jag har en klump i magen och känner ett pirr i hela kroppen. Och varför det tänker ni nu? Jo för att nu ska vi fungera som färdiga sjukskötare, dvs ta på oss en ledarroll och organisera arbetet på avdelningen. Ärligt talat kommer jag förmodligen tycka att det är himla roligt. Men just nu känns det bara läskigt, skrämmande, nervöst, jobbigt och som en helt omöjlig uppgift. Jag lovaratt hålla er uppdaterade om min liv på Mellangårds. Återkommer!

Examensarbete och sömnlösa nätter.

Anledningen till detta mörker och min långa frånvaro?

För det första: Jag lever och har hälsan med mig. Förutom att de sömnlösa nätterna präglar mitt liv. Inte ens farmors dunderkur om att varm mjölk skall göra en sömnig har effekt. Men nu skall jag testa morfars dunderkur: man skall inte ha tänderna fast/ihop när man sover, utan man skall ha munnen lite öppen eftersom man inte kan tänka lika bra då. Få se om det ger något resultat! Mormors tips är det orginella att räkna får. Visst har man ju en härlig släkt som stöttar en i nödsituationer.

För de andra: Jag har varit stressad egentligen från November fram till nu över utbildningens viktigaste kurs: Examensarbetet. All tid, energi, ork och kärlek har gått till skrivandet av det. I slutändan visade det sig att det löna sig att vara ivrig, eftersom jag fick ett VG i mitt betyg. Detta trodde jag förstås att aldrig skulle hända, så lyckan är total. Tillpåköpet blev jag godkänd i utbildningens sista läkemedelstenta som kräver 100 %. Som pricken över i:et blev jag erbjuden sommarjobb igår, så nu är det fixat.

För det tredje: Jag är snart färdig sjukskötare, vilket skapar en stor oro i min mage. Press på att kunna klara av allt, veta allt och kunna göra allt. Press på att prestera, press på att få jobb. Press på allt! Oron i magen bara växer. Men som syster sa: Detta klarar du galant. Så jag utgår från det.

Nu tänker jag ta helg. Och jag lovar att bättra mig, jag lovar att hålla er uppdaterande gällande min oro och mina sömnlösa nätter!




Psst.. jag har världens bästa klass!