Torsdag.

Just hemkommen från en 15 km löprunda. Meningen var att jag skulle ta det ganska lugnt eftersom jag har innebandymatch imorgon kväll. Men det gick ju sådär, det där med att "ta det ganska lugnt" är inte min grej. Jag fick hjärtat i halsgropen två gånger under min runda. Första gången var när jag sprang förbi en dam som stirrade på mig. Hon hade inga tänder, hennes panna var rynkig, hon viftade med händerna mot mig och skrek fula saker. Pulsen ökade, hjärtat slog snabbare och varenda ett litet hår reste sig på min kropp. Jag höjde volymen på musiken och sprang som att det inte fanns någon morgondag. Usein Bolts världsrekord var nog hotat skulle jag tro. Andra gången mitt hjärta var alldeles för nära att hostas upp med mitt slem var när jag skulle springa över ett övergångsställe. En moppebil hade stannat i god tid. Oj tänkte jag, en moppebil som verkar ha vett. Precis när jag befann mig på övergångsstället och skulle lyfta handen för att tacka moppebilen för att den stannat, så gasar den upp framför mig. Jag är tvungen att tvärnita för att inte bli överkörd. Jag kan ännu en gång konstatera: tonåringar i en moppebil är en livsfara för allmänheten!

Annars då? Praktiken går bra, jag känner mig nöjd och stolt. Jag kan ju! Jag kan förmodligen mer än vad jag själv tror. Om två månader är jag helt färdig i skolan, bara examen och skumpan kvar. Känns lite vemodigt, snart dags att klippa navelsträngen och pröva sina vingar. Antingen flyger jag fritt i skyn bland de andra fåglarna eller så flyger jag in i ett fönster. Återstår att se.

En dam på praktiken berömde mitt glada & trevliga bemötande. Hon frågade var jag skulle jobba i sommar. Hemsjukvården svarade jag. Då utbrister damen att hon nog har hemtjänst men att hon är tvungen att skaffa hemsjukvård också för att få träffa mig igen.

Dessa damer, dessa underbara människor. De gör mitt jobb till världens roligaste jobb!