Julmusik och Tehystrejk.

Julen närmar sig, 15 dagar kvar tills dopparedagen. Idag kände jag att jag behövde få mer julstämning, så jag satte igång en jullista på Spotify under kvällens joggingrunda. Jill Johnson och hennes stämma fick äran att närvara under mitt svettiga pass. Så har jag mer julstämning efter ikväll? Nej inte ett dugg. Marken är fortfarande grön och bar, vattnet är fortfarande öppet, skidorna är fortfarande i förrådet och pepparkakorna är fortfarande inte bakade. Jag hoppas att julstämningen skall infinna sig på lördag när det är lucia. Lagfest med julklappsutdelning, spetsad glögg, julgodis, pepparkakor, julsånger och äggtoddy. Jag försöker intala mig själv att äggtoddy skall vara gott. Ärligt talat låter det inte gott, inte överhuvudtaget. Men dom dricker ju det i alla amerikanska julfilmer, alla ser så lyckliga och nöjda ut. Antagligen för att alkoholhalten är rätt hög? Nå ännu lever jag i tron att det ska smaka himmelskt gott och lösa alla problem, typ.

Tehy-strejken är över, hela ÅHS och alla sjukskötare drar en lättnandes suck. Den höll på alltför länge, 19 dagar för länge. Lönerna borde bli mer rättvisa och nu är vi på väg i rätt riktning. Det kommer gå långsamt, men det kommer bli bättre. En tjej i klassen som tidigare jobbade som närvårdare, skrev på Facebook häromdagan att 3,5 år i skolan innebär en löneförhöjning på 85 euro för henne. Hon får alltså endast 85 euro mer som nyexaminerad sjukskötare än att jobba som närvårdare på de gamlas hem. Det kan jämföras med att jag fick bättre betalt som närvårdare på Trobergshemmet än assisterande sjukskötare på ÅHS. Vad är skillnaderna i arbetsuppgifter? Som assisterande sjukskötare på Hemsjukvården åker man ensam hem till patienter, ansvarar för deras mediciner och har ansvar över att delningen blir korrekt. Vi lägger om sår, tar blodprover, ger injektioner, tar blodtryck, svarar och handleder i telefon, håller ronder på ålderdomshem och har jourtelefon m.m. För mig känns det mer ansvarsfullt än att jobba som närvårdare på ålderdomshem. På ålderdomshem är man oftast 3 stycken närvårdare på avdelningen och oftast en sjukskötare. På hemsjukvården jobbar man oftast ensam och far hem till patienter och ansvarar själv över deras hälsa. När skall man skicka sjuka patienter till sjukhuset? När är det allvar? Det gäller alltså att vara påläst, ha kunskap och handla korrekt vid oväntade situationer. Båda yrkesgrupper är otroligt viktiga, vi sjukskötare är beroende av närvårdare och närvårdare är beroende av oss sjukskötare. Det jag vill säga är att det måste löna sig att utbilda sig, 85 euro för 3,5 år är alldeles för lite.
Jag tackar dock alla i Tehy som kämpat under dessa 19 dagar, ni är guldvärda!

Uppdatering från mörka skogarna.

Just nu befinner jag mig på breddgraden 60 ungefär i en av Ålands nordligaste byar. Det är mörkt, tyst och lugn, blåsigt och aningens folktomt (endast tomtens nissar som huserar i husknutarna). Och gott folk, det är så förbaskat skönt. En riktig rehabvecka väntar där både farmor och mamma göder upp mig med sin mat. Farmors standardkommentar kvarstår: "nejmen gullet mitt, har du gått ner i vikt igen? Här får du lite av farmors pepparkakor och drömtårta. Blir du inte mätt har jag smörbullar och kolakakor också. Ta med dig allt när du far tillbaka till stan" Tacktack farmor dom där 8 kilona jag nämnde om i tidigare inlägg kommer snart att värma min kropp i vinterkylan. Här behövs ingen stickartröja eller värmehalare inte!

Examensarbete börjar nå sitt slut, vi börjar se ljuset i tunneln och skeppet seglar snart i hamn. Egentligen undviker jag helst att prata om examensarbete på fritiden eftersom det ger upphov till negativa tankar och möjligen mardrömmar. Men jag måste skryta lite och självklart förväntar jag mig kommentarer som "wow ni kan nog ni" eller "ni är duktiga flickor, framtiden är säkrad". Vi är som sagt inne på slutspurten, bara upploppet som är dryga två veckor kvar. Vi har haft en bra disciplin och en tydlig tidsplan. Hör och häpna, tidsplanen går enligt planerna och vi ligger t.om. före den *klapp på axeln*.
Nu ska jag ta mig igenom min första löprunda på sisådär dryga två veckor, har jag sagt att jag hatar förkylningar? Om inte säger jag det nu: jag hatar verkligen förkylningar!

Sjuk.

Snoren rinner, ögonen tåras, rösten hackar, lock för öronen och huvudet känns sprängfyllt av massa virus & bakterier som simmar omkring. Jag kan gott konstatera att vara sjuk är ingenting för mig. Jag vill ha fart och fläng, jag är inte bra på att ligga stilla i soffan och försöka bli frisk. Och jag hatar att sitta på sidan av plan och snora medan resten av laget spelar innebandy. När man är sjuk måste man ha en mamma som kokar mat, pajar på huvudet och tycker synd om en, köper glass och godis. Nu får jag helt enkelt agera sjukling och mamma samtidigt eftersom jag bor ensam. Hittills sköter jag det rätt bra, till middag serverades det bananplättar med choklad proteinpulver och blåbär samt hallon. Jag kikar på Sveriges Mästerkock samtidigt som kan konstaterar att jag antagligen skulle briljera i programmet om jag skulle delta, speciellt om det skulle lagas proteinplättar.
Planen var att bli frisk tills idag, fast nu har det uppskjutet tills imorgon. Nu har jag provat allt från gamla till nya huskurer, följt allt från farmors- till Googles bästa "bli-frisk-tips". Blir jag inte frisk nu så kryper jag i ide under täcket och kommer tillbaks när jag är frisk igen. Nog med klagande nu. Pssst, det är inte så farligt som det låter.

8 kilo fett.

Igår kväll steg jag på min våg för första gången på ett halvår. Jag hade just gått på toaletten och tagit av mig alla kläder för att vikten skulle vara så exakt som möjligt. Jag steg på vägen och inväntade resultatet med spänning. Den visade att jag gått upp 8 kilo sen sist. 8 kilo?! 8 kilo på ett halvår? Visst hade det blivit en del glass och alkohol i somras, men inte 8 kilo. För säkerhetsskull steg jag av den för att ta en till vikt, detta kunde ju inte stämma. Så rund är jag väll endå inte om kinderna? Invägning två visade samma vikt, dvs. 8 kilo pluss sen i början av sommaren. Hjärtat dunkade, svetten rann i pannan, benen darrade. Var min rumpa så stor? Hade jag bilringar runt magen? Hade min träning varit helt förgäves? Jag sprang till köket för att slänga alla chipspåsar, allt sött och all läsk jag hade i skåpena. Det kändes redan bättre.

En timme senare gick jag in på toaletten, sneglade på vågen och inledde min tredje invägning. Denna gång visade den att jag hade gått ner 2 kilo sen somras. Jag slår mig själv i huvudet och sliter i håret medans jag trampar på stället. Jag hade sett 10 kilo fel från första början. Dags att skaffa glasögon eller genomgå en demensutredning?

Kryssning M:hamn-Helsinki

Min blogg verkar ha blivit en måndagsblogg där ni får läsa om helgens bravader. Antagligen är anledningen till detta att veckorna går så otroligt snabbt och min schema är fullspäckat. Jag har en liten lucka över till skrivande på måndagskvällen före Ensam mamma söker och en före Paradise Hotell. Nu börjar jag förstå hur stressigt kändisarna har det, trots att jag inte är kändis har jag fullt upp hela tiden. Men jag får varken skriva autografer eller synas på tv, livet är bra orättvist ibland. Nå nog med dagdrömmande och åter till helgens bravader.

Från fredag 23.55 till söndag 04.15 befann vi oss på kryssning, närmare bestämt på Silja Symfoni, nånstans mellan Mariehamn och Helsingfors. Alla kom hem och iland levande, vissa mer levande än andra. Jag kan ju säga att det inte var muntra miner i morse när klockan ringde. Hursomhelst var det en lyckad kryssning, hör och häpna ingen finsk Humpa eller Tango på hela resan, ibland förvånar finnarna. När vi anlände till Helsingfors visade finnarna sig dock från sin sämsta sida. Vi befann oss på torget i Helsingfors och tittade på vita karbusar. Jag tog på mig ena som var vit och lurvig, Melissa tar fram kameran för att föreviga den vackra synen.
Sura finskan i ståndet blänger på oss och utbrister på finska: Ni får inte ta bilder här!
Melissa tar bort kameran och ber om ursäkt.
Finskan är fortfarande sur och rasande. Hon tittar på mig och mitt hår medan hon utbrister: Nu måste du köpa mössan, den blev smutsig när du satte den på huvudet, det blir 45 euro, tack!
Jag och Melissa tittar på varandra, skrattar och går därifrån.
Förlåt gamla dam, men mitt hår blev tvättat några timmar tidigare, så det var inte så smutsig som du antydde. Jag hade varken löss eller mjäll heller! Förlåt för att du inte gillar svenska kunder, du skulle bara veta hur bra jag är på att shoppa (ja, jag är släkt med min mamma). Där förlorade du en dyrbar kund. Hoppas att ditt lilla stånd går i konkurs, vilket är ganska troligt eftersom dina mössor såg ut som igelkottar och harar med vinterpäls.

När vi befann oss på H&M stod jag och Melissa i kö, som man ska göra. Det var en kvinna framför oss när kassörskan vinkade oss till nästa kassa. Jag och Melissa såg förvirrat på varandra och frågade henne: Varför ska vi gå dit?
Kassörskan ignorerar oss. Sedan var det vår tur att betala, just i det ögonblicket vinkade kassörskan bort oss igen, mumlade något surt på finska, och vinkade kunden som stod bakom oss till hennes kassa istället. Våra läppar bara hängde och vi måsta gnugga oss i ögonen flera gånger. Hände just det där? Var det bara en dröm? Hur var det med uttrycket "Du ska älska din fiende"? Antagligen älskade hon oss inte eller så såg hon inte oss som en fiende utan en vän. Antagligen missuppfattade hon uttrycket och trodde det löd "du ska hata din vän".

Nu tänker jag fotobomba med bilder. Bilder säger mer än ord, eller hur? Då kommer dessa bilder säga många 1000 ord tillsammans.

Weekend i Norge.

Vi överlevde helgen, vi hitta till Norge men även hem från Norge. Min bror och jag är lika förvånade bägge två, vi missade inte båten, vi hittade till bussen, vi steg på rätt flyg, vi kunde boka tåg på norska, vi tappade inte bort varandra, vi blev inte bortrövade eller rånade. Trots att vi nästan kan kalla oss globetrotter, beror såklart vem man jämför med, men vi börja resa vid 5 årsålder och så har det löpt på - i genomsnitt minst en resa per år. Tidigare har vi "bara" följt med, glidit på en räkmacka eller ett bananskal, mamma har hållit i våra pass och flygbiljetter, pappa har hållit koll på betalningar och bokningar, storasyster har hållit koll på tidtabeller och avgångar, jag och brorsan har rullat vagnen med väskor och spanat in goda restauranger på flygplatsen - ett väldigt ärofyllt uppdrag.

I helgen klippte mamma navelsträngen, vi fick lämna det trygga boet och pröva våra vingar. Och det gick bra, vi flög hela vägen till Norge och tillbaks igen. Norge är känt för sitt väder - regn, molnigt, dimma och råkyla. Landet levde upp till sina förväntningar. När vi befann oss högst upp på Holmenkollen såg vi knappt våra egna fötter och regnet öste ner. Jag kan trots detta konstatera att jag aldrig någonsin i denna värld kommer att bli en professionell backhoppare, inte ens en dålig backhoppare kommer jag att bli. Jag kan gott konstatera att jag valt helt rätt yrke, trots att jag inte får delta i VM eller direktsändas på tv.

Och ni som tror att norska är lika lätt att förstå som Norrländska eller Brändiska har fel. Jag dumförklarades flera gånger när jag stod där som ett frågetecken när någon norrman eller norska försökte föra ett samtal med mig. Jag antar att jag upplevdes som lite efter och utvecklingsstörd eller helt enkelt bara som en ålänning som inga förstod någgi. Trikken, hur ska man kunna gissa sig till att det betyder spårvagn? Spisa, visste ni att det betyder att gå ut och äta? Du är en så rar flicka betyder du är en så märklig och udda flicka. Ser ni hur fel det kan bli?
Nästa gång jag är i Norge tänker jag testa om norrmännen eller norskorna kan åländska och säga: Du ska inga tro att du är någgi när du står där och pallrar samt bräker på. Nu slutar vi jåla och pratar riktigt åländska istället!

Tack fina syster för husrum, guidning, sovsällskap, skratten och bara för en förjäkla bra helg. Du har det bra där i Norge och snart kommer du hem igen!

Halloweensitz

Njuter av veckans 3 sista timmar innan en ny vecka med nya möjligheter väntar. Dessa 180 minuter skall spenderas ute i löpspåret och i soffan. Helgen har varit helt awazing i vanlig ordning. I fredags ordnade vi blivande sjuksköterskor Halloweensitz (sitz betyder alltså middag/fest). De flesta associerar halloween med spöken, häxor, djävular och vampyrer. Jag kände att jag ville vara lite udda och unik, så jag valde att klä ut mig till en snäll & rar smurf. Jag var inte alltför läskig och skrämde inte ens en liten mygga. Sitzen blev lyckad, riktigt lyckad. Vem hade trott något annat med en smurf som sångledare och lektant? Tycker dock synd om sitzdeltagarna som fick lyssna på tondöva mig, hade de inte tinnitus innan så har de det garanterat efter fredagskvällen. Folk var glada och blev ganska snabbt fulla. Inte så konstigt när vår hemlagade lingonsaft gjorde succe. De flesta drog in till stan och krogen vid midnatt medan vi var ett litet gäng som stannade kvar på lokalen. Kan ni gissa varför jag igår och idag har sån himla träningsvärk i armarna? Kan det bero på att snapsen pumpa upp smurfens alla muskler vilket resulterade i armbrytning. Jag slutade med flaggan i topp, vilket var bra för husfriden och festhumöret. När klockan slog 3 började det bli dags att fara hemåt till sängen. Behöver jag säga att mina vita lakan inte var vita när jag vaknade på lördagen?! Men blåa lakan är också fint.
Bild 1: Jag och min fina småkusse. Hippie och smurf is the shit! Bild 2: Jag och kusinerna på dagens hockeymatch. Mysfaktor!

Helgen och nycklar med vingar.

Helgens bravader är över och snart väntas en nu helg med nya tokigheter. Lagfesten blev som jag förutspått, awaaazing, trots en stor förlust i beerpong. Istället gick jag obesegrad genom armbrytningen, ett tag kände jag mig som hulken och blev lite väl kaxig, kanske det är acceptabelt att vara kaxig så länge jag är mästarinna i armbrytning i laget? Kanske bäst att sluta medan jag är på topp. Bamse och Karl-Alfred släng er i väggen, vad är honung och spenat? Cider och hemlagad shot är den nya och bästa energidrycken.
Kvällen slutade, i vanlig ordning, på Arken. Får man säga med sina 23 år att man tröttnat på arken? Att man känner sig för "vuxen"? Att hemmafester och smuttande av vin är mer lockande än dansande i nattklubben och Tequila-race i baren? Och det där med Rapport och Antikrundan kanske inte var så tokigt iallafall. Skämt åsido, jag ser fortfarande på Ensam mamma söker och Paradise Hotel, så nej jag är inte vuxen ännu!

Dagen efter på söndagen, vaknade jag upp i total panik (vilket händer varje gånger jag besökt Arken), sliter fram plånboken och konstaterar att bankkortet och legget är på plats. Mobilen ligger på nattduksbordet och huvudet är på plats. Dock inser jag ganska snabbt att mina hemnycklar är borta. Det börjar rysa i kroppen och jag känner hur paniken börjar infinna sig i sovrummet. Efter att jag vänt upp och ner på lägenheten (och plånboken) flera gånger konstaterar jag att jag tappat nycklarna. "Jäkla klant Julia" ekar det i mitt huvudet samtidigt som jag hör ett hånskratt eka från husets alla knutar. Det enda jag är säker på att de finns någonstans mellan Juseliusvägen och Nygatan. Ligger de i någon taxi kan de befinna sig i Lemlands urskog eller på Töftöfärjan påväg till Vårdö. Bara att börjar leta.

Det första jag gör är att fråga alla i laget. Har de sett mina nycklar? Nope inte på kilometersavstånd, det har bara sett suddigt. Jag får helt enkelt dra i en annan tråd. Har Arken sett mina nycklar? De har minsann inte sett några nycklar, enbart ett par nerspydda skor och ett legg som liknar jultomten - nej det hjälpte inte mig. Jag åt ju kebab vid Draken runt 4 tiden. Tror ni att nycklarna var där då? Nejdå, trots att gumman bakom disken började lipa för att hon tyckte synd om mig, så hjälpe det inte mig. Min stubin blir bara kortare och kortare. Jag ringer Taxin vi åkte till Arken med. Taxichauffören har minsann inte sett några nycklar och han har inte tid att prata med en ung tjej som inte kan hålla koll på sina ägodelar. Men taxin jag åkte hem med har helt säkert dem mellan sätena? Inget napp där heller.

Dagen efter går jag till polisen, ringer taxin igen, går till Arken, vänder upp och ned på lägenheten. Ingen jäkla nyckel någonstans. Jag fäller en tår och suckar över varför man ska bli dement och glömsk redan som 23 åring? Troligen har en guldfisk bättre minne, vilket betyder att jag har ett minne på drygt 2 sekunder. Nu bestämmer jag mig för att skita i allt, nycklarna kan banne mig vara borta. 10 minuter senare far jag till en bankautomat för att ta ut pengar. Samtidigt som jag tar kortet ur plånboken visar sig några nycklar där det står hemnyckel med stora bokstäver. Just vid det ögonblicket, föll en sten från mina axlar och jag insåg att det där med hemmafester inte är så tokigt - bäst att stanna hemma, så är alla ägodelar i säkert förvar! Och glasögon, kanske dags att köpa det? Hur stor kan en plånbok vara och hur många fack kan den egentligen ha? Tydligen var det om att leta efter en nål i en höstack för mig.

Lagfest på agendan!

Lägenheten städad - check!
Lagat shottar - check!
Avverkat dagens löprunda - check!
Fixat is - check!
Cidern & ölen på kylning - check!
Partyklädseln fixad - check!
Partyhumöret på topp - check!
Maten inhandlad - check!
Armen redo för armbrytning - check!
Beerpong bordet förberett - check!
Luktar svett - check!

Bara duschande kvar så är jag redo för kvällens/nattens lagfest. De där tjejerna alltså, det är kärlek! Aldrig tråkigt men dem och definitivt alltid massa galenskaper samt bus när vi är tillsammans!

3 år.

I förrgår var det tre år sen som min matstrupe byttes ut till en bit tjocktarm. Från frätskadad och förstörd till ny och hel. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag faktiskt är idag att allt gick så bra som det gick, vem hade trott på ett sådant lyckligt slut? Efter 10 månader av soppätande (ibland gick inte ens det), dropp intravenöst & nutrition genom PEG, sjukhusvistelser, pendlande mellan Åland-Åbo-Helsingfors x-antal gånger, smärta-blod-svett-tårar och förjäkliga gastroskopier så kändes allt så hopplöst. Ljuset i tunneln fanns inte. Den ständigt positiva tjejen började tappa hoppet. Det var svårt att hitta positiva saker i tillvaron helt enkelt.

20 oktober blev den stora vändpunkten. Efter 12 timmar på operationsbordet var matstrupen borta och hade ersatts av en bit tjocktarm. När jag vaknade visste jag knappt var jag var, vem jag var och vad som hade hänt. De närmaste dagarna spenderade jag på intensiven, det tog på krafterna att sitta i en stol, det tog på krafterna att prata och det tog på krafterna att vara vaken. Min 6 veckor långa vistelse i Helsingfors blev som en berg och dalbana, ena dagen mådde jag hur bra som helst och nästa dag mådde jag förjäkligt. Rullatorn blev min bästa vän, målet innan jag lämnade fasta Finland och Helsingfors var att orka gå runt hela avdelningen med rullatorn. Jag fixade det sista kvällen! Jag kände mig som Agda 95 år, men efter den kvällen började jag känna mig som Usein Bolt igen.

Till lilla jul fick jag komma hem, närmare bestämt ÅHS som var mitt hem år 2011. Vardagen började sakta men säkert återgå till det normala igen, jag behövde inte rullatorn längre, droppet övergick till riktig mat, värkmedicinerna byttes ut till godis, finskan byttes mot åländska.

Den 28 december blev jag utskriven från ÅHS, förhoppningsvis för gott. Efter det har livet visat sig från sin bästa sida. Måendet är i topptrim, förutom en halvtaskig mage. Jag är snart färdig sjukskötare, äger en fantastisk lägenhet, gör det jag tycker om bäst - spelar innebandy och löptränar, har de mest fantastiska vännerna och släkt. Tänk hur livet kan förändras? Från att vara förjävligt till att bli helt underbart. Efter regn kommer solsken säger dom och det stämmer. Lite tålamod bara, eller ganska mycket i detta fall. Att plugga till sjukskötare är det bästa beslut jag någonsin tagit, jag älskar det. Sitta på kontor med näsan framför datorn utan kontakt med människor skulle vara min mardröm. Nej tacka vet jag sjukskötare.

Pyjamasen var gräsligt ful och jag trassla bara in mig i alla slangar, därav de sura minerna nedan.

Baka, baka liten kaka.

Som ni kanske redan förstått fyllde jag år förra veckan (eller kanske det var veckan före det?), det där men att tiden går snabbare när man blir äldre stämmer. Jag har bara varit 23 år i två veckor och tiden bara rusar iväg jag hinner knappt blinka eller sova så är det ny dag och vecka. Mormors tips till den nyblivna 23 åringen blev att ta vara på var dag och leva fullt ut för efter 23 går det utför. Farmor tilläggde snabbt i konversationen: "Julia lever nog ut livet till fullo hon". Tack för det tipset mormor, jag ska ta det till mig. Och tack för upplysningen farmor, du känner mig väl.

Födelsedag betyder kalas, kalas betyder kakor och tårta, kakor och tårta betyder bakning. Jag skulle för första gången ta mig an en helt vanlig & enkel sirapskaka. Receptet var inget utöver det vanliga och den skulle vara i ugnen 50 minuter. Allt gick enligt planerna tills den hade varit i ugnen 10 minuter, plötsligt luktar det bränt i hela lägenheten och röken ligger likt en dimma i köket. Inte nog med att kakan var bränd, plötsligt började det välla smet underifrån likt en vulkan som spottar lava. Hela ugnen var nu fylld med rök och smet.
Behöver jag säga att kakan åkte direkt i sopkorgen?




Eftersom den enkla sirapskakan blev misslyckad var jag tvungen att ta mig an något som var ännu enklare. En hederlig kladdkaka, kan det gå snett? Kan man misslyckas, är det ens möjligt? Jo det är möjligt! Det började med att jag tappa två ägg på golvet. Bra start, detta bådar gott för fortsättningen. 15 minuter skulle den vara i ugnen. Efter 15 minuter ringer äggklockan och kakan är inte i närheten av att vara färdig och jo ugnen var på. Efter 30 minuter var den lika lös och dallrig som en filbunke. Efter 50 minuter var den fortfarande degig men jag valde att ta ut den, bara efter 35 minuter på övertid. Kakan gick att äta till slut, riktigt god blev den faktiskt. Men hur svårt kan det vara att följa ett recept? Tydligen väldigt svårt när man heter Julia Thörnroos, en 4 åring som inte kan läsa recept är bättre på att baka än mig. Jag har varken ärft mormors eller farmors bakgener, tyvärr blir det nog ingen bagare av mig. För att se det från den ljusa sidan är jag väll bra på något annat, typ på att shoppa och sätta katetrar!

Slutarbetesbubbla.

Jag har nu börjat krypa in i min avskärmande lilla bubbla, jag har sakta men säkert börjat isolera mig från verkligheten, jag har förberett mig mentalt att inte kunna sova ordentligt förrän nästa år, jag har gnuggat geniknölarna och försökt samla massvis med motivation. Som ni alla kanske förstått har jag gett mig in i den fruktade slutarbetsprocessen. Aldrig förut har det hänt att jag INTE längtat till julen, snön, julklappar, skidsäsong, vintern eller tomten. Men i år är ett undantag, jag hoppas att tiden går långsamt eller det bästa skulle vara om den stannar, eller rent ut sagt att tiden spolas fram ett halvår.

Tidigare har jag nästans sett framemot slutarbetet och tänkt nånting i stil med "Herregud vi har ju 11 veckor på oss att skriva, vi kan ju jobba hur mycket som helst samtidigt och tjäna massa pengar, fara på shoppingresor eller på semester. Det ordnar sig". Nu när jag står här med slutarbetsinstruktionerna i handen ångrar jag allt jag tidigare sagt och tänker istället någonting i stil med "Hur ska jag klara detta? Kommer jag någonsin få en namnskylt där det står "Julia legitimerad sjukskötare? Kanske jag ska bli bilmekaniker istället? eller delfinskötare?". Sommaren och examen har aldrig känts så långt bort som nu, månen och mars känns närmare. Nej nu blev det alltför deprimerande, jag försöker intala mig själv att det ordnar sig och vi kommer klara detta med bravur.

Idag känner jag mig såhär:



>

Helg.

Helgen är förbi, fredagen & ledigheten har aldrig känts så långt bort som nu. Men mitt huvud är fyllt med endorfiner och goda minnen samt skratt från helgen. Dock är jag tröttare nu än vad jag var innan helgen, trots att jag inte druckit en droppe alkohol eller befunnit mig ens i närheten av Arken (närmaste var när vi skulle till Draken och köpa kebab). Farmors kommentar till min Arken frånvaro var "Nejmen Julia har du blivit vuxen?". Pappas kommentar var däremot "Nejmen Julia, har du blivit tråkig?". Så vem ska man lyssna på? Jag antar att man blir tråkig och vuxen vid 23 år, då har jag alltså en vecka på mig att vara ung, vild och galen.

Helgen har bestått av en hel del kalasande samt att finslipa formen till nästa veckas Kanonlopp. 15 kilometer löpning blev det. Med mina snabba skor och snygga orangelysande tröja kan de inte gå annat än bra. Om inte annat kanske jag är snygg åtminstone? Om inte, så syns jag i alla fall, jägaren kan inte ta fel på en brunfärgad älg och en orangefärgad brud. Likheten mellan mig och Mr Hälge skulle väll vara vårt brunstiga läte, jag som flåsar och stånkar mig fram i löpspåret och Hälge som lockar på sin älgko. Men vad vet jag vad jägaren egentligen jagar? En brud att dansa styrdans med på Arken en lördagskväll eller en älgtjur att sätta i frysen?

Hela helgen har jag huvudsakligen umgåtts med tjocka släkten. Om vi inte har varit tjocka förut så är vi det åtminstone efter helgens kalasande och allt ätande. Lördagen spenderades på Juseliusvägen i mitt hem. Spelkväll stod på schemat, närmare bestämt Rappakalja. Vilket resulterade i en hel del skratt och tårar, dumförklaranden - den ena är blondare än den andra, skrik och rop - vilken tur att grannarna befann sig i Sverige. Jag kan konstatera att jag antingen blivit gammal och fantasilös? Har fått otur i spel (tur i kärlek?!)? Eller att det bara var en dålig kväll? Det lär väll visa sig nästa helg om jag hittar min drömprins på gubbhyllan eller inte, gör jag det så har jag bara tur i kärlek och otur i spel. Ingenting mig emot!
Men nu sova, så att jag orkar vara duktig skolflicka imorgon.

Psst Josse den rosa ballongen är du. Visst ser man ju vissa likheter?

Caroline 21 år.

Fredag, vilket betyder att helgen står framför dörren. Dock tjuvstartade jag lite igår och tog helg prick klockan 15.03. Igår var det torsdag, det var ingen vanlig torsdag. Det var torsdagen den 2 oktober, vilket betyder att det var 21 år sedan en söt liten rumpnisse kom till världen. Rumpnissens namn skulle bli Eva Caroline Jansdotter Thörnroos. Lugnet var förbi Norr i land, tystnaden var ett minne blott. Caroline skulle se till att hennes föräldrar aldrig behövde ha tråkigt och ständigt vara sysselsatta eller att det aldrig skulle bli pinsamma tystnader i huset. Hennes älsklingsplats skulle bli på Klockkulla scenen, i centrum med strålkastarna bländande i ögonen och med en storpublik som ger applåder. Där hon trivs bäst. Hon charmade alla trots sina 4 år (Jag som var 2 år äldre, satt i publiken i mammas famn. Det var min älsklingsplats). Det var en bestämd liten dam som visste vad hon ville, fick hon inte som hon villa ha det - så skvallra hon till mamma och fick till slut som hon ville ha det.

Klättrar älgar på brandstegar? Fråga Caroline - hon vet!
Vilka hus i byn har mest godis hemma? Fråga Caroline - hon vet!
Hur tar man bort fästingar från håriga rumpor? Fråga Caroline - hon vet!

Liten som stor, hon kommer alltid veta vad hon vill och det kommer aldrig bli tyst i Carolines närvaro. Det är JUST därför jag tycker om henne! Jag skulle kunna skriva 50 sidor om alla våra minnen tillsammans, jag har ju trots allt funnits i ditt liv i.... 21 år. Men det skulle bli en tjock roman och det har jag inte tid med. Det finns ingen som vet eller känner mig lika bra som dig, vi kan nästintill läsa varandras tankar, vi vet liksom vad den andre kommer säga härnäst.
Jag villa bara säga: grattis i efterskott bästis!


Och grattis kusin Olle också såklart, ett år går snabbt. Snart ses vi på Arken!

Comeback!

Eftersom jag fick lite dåligt samvete när en av mina läsare sa: "oj det har varit ganska tomt på Lappoflickans blogg den senaste tiden", så har jag bestämt mig för att ta mig själv i kragen, ge det lite tid och skriva vad jag pysslar med nuförtiden. Min blogg är lite som Triss "plötsligt händer det", inläggen kommer inte alltför ofta men när dom kommer är dom bra, riktigt bra. Nå slut med jålandet nu.
Så den stora frågan, hur leker livet och vad gör jag med mitt liv?
1. Jag har haft världens roligaste sommarjobb, verkligen! Det har inte gått en dag utan att jag skrattat eller ätit kakor/glass/tårtor. Dessa två aspekter skapar trivsel.
2. Jag har haft världens härligaste sambo i sommar (eller kiva kämppis som finlandssvensken skulle ha sagt). Mitt tålamod har satts på prov ett antal gånger, men jag har även insett att jag gillar det där sambolivet. Nån som vill flytta in med mig nu i vinter när mörkret lagt sig? Jag är bäst på att krusa i håret, ge massage, poppa smörpopcorn, ligga stora skeden, spela beerpong, grilla bränd mat. Fråga bara @Rina Karlsson. Dock måste ni utstå lite laktospruttar, förlåt!
3. Jag har världens jobbigaste höst/vinter framför mig. Slutarbetet står på trappan och väntar. Hej sömnlösa nätter, rivande i håret, tröstätande av godis, "Skratt, svett & tårar", långa lååånga dagar/nätter framför datorn.
4. Jag har världens roligaste innebandysäsong framför mig. Den 22 oktober drar den igång, Baltichallen is the place to be och Lemlands If is the team. Den 25e oktober har vi lagfest, tror jag har sett framemot den i... vänta nu... ett år ungefär! Vilka pangbrudar vi är, helt otroligt. Jag tikker om dem allihopa, jätte mycket! Vi är i en ständig smekmånad fas, lyckliga & nykära.
5. Ny är det säsongspremiär av ensam mamma söker. Nu har jag inte tid med er längre, tyvärr måste man prioritera här i livet.
Men ni hör nog helt säkert av mig här förr eller senare, antagligen senare!

Måndag.

Inskolad på nya jobbet - check!
Förvirrad som en dement 90-åring med noll koll på jobbet - check!
Trivs på jobbet och blir bjuden på massa gottis som gör magen glad samt förstör beachsäsongen - check!
Inlett sambolivet - check!
Skålat in sommaren och klänningsäsongen - check! Även spillt rött vin på min vita klänning - check! (Vanish kan vara det bästa medlet i världen, reklamen ljuger inte - smutsen är veck)
Sommarens första vattenkrig - check! Och ja, jag var torr och Rina var blöt.

Livet leker helt enkelt. Sambolivet är en dans på rosor (än så länge). Jag kommer hem till dukat bord med mellanmål, morgondagens lunchbox är färdig, lägenheten skinande ren, tvätten tvättad och vikt, blommorna vattnade och fått sin dagliga kärlek, maten inhandlad och kylskåpet fullt. Att det skulle ta mig 22 år att hitta denna händiga och husliga sambo, bättre sent än aldrig säger dem. Jag tycker om Rinas lediga dagar, varför har inte jag samma energi när jag är ledig? Antar att det är lite mer finsk sisu i den där Nagubruttan än i den här lilla Brändöflickan. Det enda som fattas är någon som pajar om och tycker om mina fötter (om mina långa tånaglar), gillar att ge massage och klämma finnar på min rygg (syrran dina kunskaper och färdigheter är efterlängtade) och någon som pussar mig godnatt på kinden.

Idag kom min bästis, min kusin, min barndomskompis, min högra hand och hälft hem för sommaren. Äntligen. Någon jag kan ligga i soffan och bara pilla navelludd med eller diskutera dagens dåliga barnprogram med. Vi kan umgås genom att bara ligga på soffan och snarka ikapp eller knäppa på våra mobiler och inte låtsas om den andres närvaro. Vi kan tjafsa, bråka, vara sura eller bara irriterade på varann utan anledning. MEN vi har alltid roligt och som jag har saknat det där mumintrollet - som hennes klasskamrater kallar henne. Tydligen låter bonde åländska och mooominsvenska likadant enligt dem.
"Nå voi endå, vad di pratar kakka." - Åländska?
"Siddu, iss inga jollra massa paller nu svensk!" - finlandsvenska?
Svårt att ta fel liksom, eller hur?

Torsdag.

Sommaren är här, gullvivorna har kommit upp från vinterdvalan för länge sen, björken har slagit ut sina gröna knoppar, sirenerna har blommat och sommarlovet är på intågande (3 hela dagar!).
Det betyder att jag snart ska inskolas på nya jobbet - Mariehamns Hemsjukvård här kommer jag. Lite nervöst eftersom jag nu kan titulera mig som sjukskötare för första gången. Det betyder även ansvar, ansvar betyder tunga axlar och sömlösa nätter, sömnlösa nätter betyder en grinig och tråkig Julia.
Nå missförstå mig rätt nu, det ska bli himla kul och utmanande men samtidigt lite läskigt. Fast å andra sidan är det ju alltid det med nytt jobb.

Jag kan även titulera mig sambo nu. Samarbetsförmågan och nerverna ska sättas på prov till max. Min vän Rina från Åbo, eller egentligen Nagu, ska bo hos mig i dryga 2,5 månader. Jag som är van med att bo ensam i 84 kvadrat ska plötsligt leva på hälften. Jag som är van med att ha smutskläder runt hela lägenheten måste plöstligt ha ordning med mig. Nå sen tillkommer det massvis med positiva saker med samboskapet:
- Frukost på sängen (hoppas Rina läser detta!)
- Sällskap till middagarna, middagarna i soffan framför TVn är slut.
- Någon att krypa ner brevid när det åskar och blixtar och jag är rädd.
- Någon att ligga i soffan och ha ångest med när jag är bakfull, samtidigt som vi kan diskutera gårdagens bravader.
- Någon att reta, skratta och gråta med.
- Sen förväntar jag mig massa presenter, massa sniglar med vitlök och mögelost (mums), plankstekar, fotmassage, någon som läger sagor på kvällen...
Ja ni hör att leva upp till mina sambo-kriterier är inte lätt.

Tisdag.

En vanlig tisdag i maj på Jomala barnrådgivning. En 5 årig pojke är på sin 5 årskontroll hos oss.
Pojken: Julia, Vad gör du här egentligen? Varför är du med Titti (min handledare)?
Jag: Jag går i skola och ska bli sjukskötare. Så nu är jag har med Titti för att jag ska lära mig.
Pojken: Men du har ju inte varit här förut. Hur länge ska du vara här?
Jag: Jag ska vara här tre veckor till. Så vi kommer tyvärr inte träffas igen.
Pojken: Varför inte det? Kommer du inte vara i skolan när jag börjar där?
Jag: Nej jag tror tyvärr inte det. Men man vet aldrig!
Pojken: Men jag kommer iallafall att sakna dig Julia.... och min mamma också.

Barnen är ju hur underbara, gulliga, rara och söta som helst!

Häromdagen när jag var hemma på Brändö pratar jag med mamma om hur hon trivs med hennes nya bil.
Jag: Går det bra att köra med den då?
Mamma: Ja iallafall på vägarna går det bra.

Jag undrar riktigt var mamma brukar köra annat än på vägen? Diket? Jordåkern? Vattnet?

Måndag.

Praktiken på Jomala barnrådgivning är underbar. Barnen är underbara, personalen är underbar, föräldrarna är underbara, jobbet är underbart, min handledare är underbar (annat än pur finnen på gyn.pkl). Jag stormtrivs, vet ni hur det känns att vara riktigt nykär? Man svävar på moln, går runt och små ler hela tiden samt man har ett härligt pirr i kroppen. Precis så känns det. Så JA, jag trivs lika bra som som fisken i vattnet, masken i jorden eller dammtossarna under min säng.

Jag kan efter denna helg titulera mig Åländsk mästarinna i halvmaraton, jag fick för första gången i mitt liv stå överst på prispallen och ta emot första pris: guldmedaljen! Månne killarna kommer samlas på kö på Arken? Kanske bäst att skaffa ett kölappssystem. Inte nog med att jag äntligen fick mitt guld, fick jag även en bronsmedalj, jag var tredje bäst av alla damer. Så jag hade all anledning att fira med grillmiddag och dans på kvällen. Mitt mål var att komma under 1 timme 50 minuter. När det var 300 meter kvar till mål märkte jag att tiden sprang iväg och mitt mål höll på att gå i bitar. Blod, svett och tårar. Jag tog den sista kraft jag hade kvar i benen (tro mig benen var som överkokt spagetti), bad till gud att jag inte skulle falla ihop i skitdiket på sidan om mig och accelererade förbi två unga killar som flåsade och stånkade som två brunstiga älgar.

Tiden visade 1.50.01 när jag kom i mål. Jag antar att jag ska vara nöjd med det! Nu har jag allt för mycket att göra för att ha tid med det här. Tionde säsongen av Greys Anatomi ska ses färdig och glassen i frysen ska ätas upp innan den blir gammal!

Sommarkänslor.

Vår- och sommarkänslorna börjar mer och mer infinna sig på Juseliusvägen. Okej just idag är det regnigt, mulet, blåsigt och höstlikt, men jag har dansat soldansen och önskat fint väder till helgen. Sen spenderas helgen ute på Brändö där solen alltid skiner, så nu är det slutregnat.

Några tydliga tecken på att det är vår i luften är:
- De har klippt vår gräsmatta för första gången i år, doften av nyklippt gräs är något av det bästa jag vet. Förlåt alla pollenallergiker.
- Första doppet i havet. Hör och häpna: ingen bastu och varken handduk eller bikini. Nakenbad på Nabben funkar det också.
- Glassbilen hörs från ena sidan stan till den andra, barnen (och jag) blir som galna och jagar bilen runt halva stan för att få tag på glass (och det är det värt).
- Kubbsäsongen är inledd, behöver jag säga att jag vann alla spel?
- Likaså båtsäsongen är inledd för ett tag sen, en sommar utan båt är som en pizza utan ost eller en midsommar utan snaps. Ni hör ju att det skulle bli en katastrof
- Brändöluffen närmar sig, bara en vecka kvar. Idag blev det en 12 km löprunda i regnet. Som mamma alltid sa när jag var liten, det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder. Jag tyckte hon var så gammal och tråkig när hon sa sådär. Nu är jag själv där och använder samma uttryck till dem som klagar på vädret, men det betyder väll inte att jag är gammal och tråkig för det?

Dålig dag!

Ibland undrar man hur känslokalla vissa människor kan vara? Egoistiska och sakna helt medmänsklighet. Stoneface och bryr sig inte ett dugg om andras känslor. Saknar även förmåga till att lyssna. Nu har jag fått kvitto på hur jag INTE vill bli och bete mig som färdig sjuksköterska, samtidigt som jag gläds åt lärarens ord "Du är som gjord för detta yrke, mjuk, inger trygghet, positiv och bryr dig om dina medmänniskor".
Just idag vill jag sätta salt istället för socker i kakbiten jag ska ge henne sista dagen av praktiken, rävgift istället för mjöl, blanda i ruttna ägg och en svettig choklad, det bästa vore att inte ge henne någon kakbit överhuvudtaget - hon borde sitta och knapra på en torr & gammal stackars brödbit medan jag ger en god smarrig kaka till alla andra. Den lilla kakbit som blir över kan jag kasta i hennes ansikte samtidigt som jag avger ett fult och högt häxskratt. Nu är jag arg och ledsen, hur man kan trycka ner en människa på det viset? Jag har alltså haft slutbedömning med min lärare och en av mina handledare. Jag grät genom halva samtalet - min lärare försvarade mig medan min handledare tryckte ned mig mer och mer. Det var som att hennes mål med samtalet var att få mig ledsen, sänka mitt självförtroende till noll samt få mig att tänka "jag kommer bli världens sämsta sjukskötare". Jag har haft dåliga handledare förut, men ordet elak fick en helt ny innebörd idag.
Handledare: "Julia du saknar förmåga till initiativ" (enligt mig är det en av mina starkaste sidor och har varit på alla tidigare praktikplatser).
"Du är blyg och saknar självförtroende" (Senast jag hörde att jag var blyg var i första klass när jag inte ville lämna hemmet och mammas famn).
"Din teoretiska kunskap är helt otillräckelig" (jag har alltid varit praktiskt lagd, men efter att haft en endaste föreläsning om kvinnosjukdomar är det meningen att jag ska lära mig på praktiken). Det här var bara en bråkdel av vad hon sa, efter en stund när hon började klaga på min personlighet stängde jag av, funderade på varför jorden är rund och varför kineser har sneda ögon.

Som min andra rara (normala) handledare sa efter att jag berättade om mitt samtal: "Skit i vad hon sa, sålla bort det och glöm, du är jätte duktig. Hon ser ner på alla som inte är barnmorskor. Far hem och drick ett glas vin och nya tag imorgon. Sköt om dig". SÅDÄR ska en äkta medmänniska bete sig. Godnatt nu tänker jag lägga mig, imorgon är detta glömt, hoppas innerligt att min handledare inte får en endaste blund sömn inatt pga. dåligt samvete.

Maj.

Sommaren närmar sig - precis när jag skrev det där tittade jag ut och konstaterade att snön faller ner. Så glöm det jag just skrev.
Nåja hänget med gynekologen Olle Frankman på Gyn.Pkl börjar närma sig sitt slut, en dag kvar av denna vecka och så sista veckan nästa vecka. Kul kille (gubbe) det där!

Häromdagen diskuterade Olle med städerskan på avd.
Olle: Jaha, är du ledig på valborg?
Städerskan: Nej jag ska tyvärr städa på tandvården!
Olle utbrister: Tandvården?! Där kan du ju inte vara, dom behandlar ju fel mun där.

Haha jag fick lite svårt att få tag på luft där.

Förra veckan skulle jag gå på toaletten, jag sliter upp dörren och vem sitter inte där på toalettstolen om inte Olle.
Olle mumlar i skägget generat: Nämen.... ojoj...hmm... hur gick det nu?
Jag slänger snabbt igen dörren efter mig i hopp om att inte drömma mardrömmar nästa natt.
Nu har jag lite fobi av att gå på toaletten, jag knackar alltid före.

Jag trivs nog, men känner att jag nog är redo för nya utmaningar snart, jag vill testa mina vingar och se vart dom bär mig. Nå igår klarade jag av arbetspass 17/17, så nu äntligen en dag ledigt. Den lediga dagen som skulle spenderas i solstolen, spenderas istället liggandes på soffan i hopp om att solen närvarar mot eftermiddagen.

Tisdag.

Praktikdag 5 på gyn.pkl är just avslutad. Huvudet värker och tankarna snurrar. Idag har jag hängt med Olle Frankman, vi har tittat på bebisar via ultraljud, allt från 9 veckor unga foster som är 2,3 cm långa (korta?) till nästan fullvuxna foster i vecka 37 som bara väntar på biljetten till verkligheten och världen. Det är så overkligt att en sån där liten fis (tro mig, i 9nde veckan är dom bara en lite gullfis) lever inne i en mage. De får luft, mat samt bajsar genom en liten navelsträng. Om man inte varit bebissjuk förut så blir man det iallafall på gyn.pkl. Lugn nu mamma lugn, du ska inte bli mormor på ett bra tag ännu. Än får du känna dig ung och snärtig.

Idag i matsalen på sjukhuset knackade någon mig på ryggen. Jag tittade bak och där stod avdelningsskötaren på kirurgiska polikliniken, söta & rara Hatti. Jag var hos dem på praktik 4 veckor i vintras.
Hatti: Har du något sommarjobb ännu då?
Jag: Jo jag ska vara på hemsjukvården.
Hatti: Åh typiskt vi skulle velat haft dig till oss i sommar. Vi behöver en sommarjobbare och jag tänkte direkt på dig.
Jag: Äsch då! Du är lite sent ute, men kanske nästa sommar.
Hatti: Ja det hoppas jag. Men vi saknar ju dig, du måste komma på kaffe till oss någon dag.

Ja nog blir man ju glad, det där gjorde min dag. Känns bra att få kvitto på att man gör bra ifrån sig på sina praktiker, nog ska det väll bli sjukskötare av mig också en vacker dag. Solen och Kruiters blodsaft gör ju måendet bara ännu bättre. Nu tagga innebandymatch mot rivalerna If Fram med lite tacopaj, himla taggad och skoj ska det bli.

Praktik

Tiden bara rusar iväg, ärligt talat hinner jag inte alls med i svängarna. Skolarbetena samlas på hög och hur mycket jag än försöker plugga och skriva tills pennan glöder hjälper det inte, högen fylls på minst lika fort igen. Tillpåköpet är jag helt fast i Greys träsket, 7 säsonger på två månader. Vilket betyder otaliga timmar framför datorskärmen, om jag fortsätter såhär får jag snart liggsår i Gluteus Maximus (rumpan) av allt säng- samt soffliggandes samtidigt som det finns en risk att jag snart börjar kallas för en serie-nörd. Jag som aldrig någonsin i hela världen skulle bli en serie-nörd är på god väg nu, man ska aldrig säga aldrig har jag lärt mig.
Nåja medan skolarbetena och Greys tittandet tar över mitt liv, så inser jag sakta men säkert att det är vår och att jag inleder min 8 veckors praktikperiod på måndag. 4 veckor gyn.poliklinik och 4 veckor barnrådgivning i Jomala. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta över den första praktikplatsen. Efter de 4 veckorna kommer jag vara expert på kvinnans könsorgan och allt som hör där till, så bara att fråga mig om du har problem med svamp, klåda, herpes, könssjukdomar, vårtor, flytningar... you name it! Nå rätt som det är bestämmer jag mig för att bli gynekolog och ta över efter Olle Frankman. Vilket är på tiden att någon gör, snart checkar han väll in på Trobergshemmet och öppnar mottagning där. Nå missförstå mig inte nu, klart det ska bli roligt med praktik, kanske inte mitt område bara.
Hejs!

Snabba fötter!

Nu börjar jag känna mig redo för årets första halvmara - brändöluffen i maj!
Igår sprang jag en snabb 10 km runda i mörkret ute i Lapposkogarna, tacka vet jag vägbelysning. På vissa sträckor fick jag dock förlita mig på månens sken. Idag känns det i bena att det kan vara min snabbaste 10 km runda någonsin - 50 minuter blev tiden när jag stega in på trygg mark uppe på Solbacka. Endå kände jag att det fanns krafter kvar i mina stackars spagettiben. Imorgon siktar jag på en längre löprunda i solen och i lite lugnare tempo!

Skärgårdsluft.

Några dagar kvar av marsmånad ännu och det är full vår ute redan. Tussilagon blommar för fullt längs dikes kanten, gässen letar desperat efter mask på åkrarna, Småfåglarna kvittrar i kör uppe på trädtopparna, tygskorna och läderjackan plockas fram (mamma och farmor, ni kan ignorera det ni just läste), solen visar sin bästa sida - Solbrillorna sätts på näsan och kinderna får gyllenbrun färg. Idag är jag inte alls avundsjuk på alla som är på semester i Thailand för att söka efter solen, inte alls faktiskt. Vi har det lika bra här hemma, om inte bättre. Fråga mig en annan dag när det regnar ute - då är jag av en annan åsikt, då är avundsjukan ett faktum.

Imorgon ska vi sjösätta båtarna (läs: imorgon ska pappa sjösätta båtarna), då är det minsann vår på riktigt! Årets första båttur när man kastar loss och lämnar hamnen är likt fågelungarna på våren när de lämnar sitt trygga fågelbo för att testa sina vingar - man känner sig fri. Hela världen är framför en - i detta fall hela havet (iallafall vattnet mellan Lappo och Torsholma). Lite skärgårdsblod är det nog kvar i mig ännu - trots att jag blivit Mariehamnare på äldre dar. Frågar ni syster min måste man kunna hantera ett sjökort för att få kalla sig skärgårdsbo, jag kan det - nästan. Tacka vet jag dagens teknik och GPS.
Nu ska jag iallafall göra nånting jag kan göra utan problem, snöra på joggingdojjorna, koppla i musiken och ha den röda åländska vägen helt för mig själv - brändöluffen här kommer jag.

Senil? Igen?

Det var det där med att vara senil vid 22 årsålder igen. Imorse när jag skulle till skolan, ute i sista minuten som vanligt, satte jag mig i bilen och skulle vrida om nyckeln. Men något var fel? Jag hade ingen nyckel. Jag satte och stirrade på nyckelhålet en stund, gnuggade mina nyvakna ögon... sen slog det mig, bilnyckeln låg inne på köksbordet och likaså hemnyckeln. "Inte igen" hörde jag det eka i mitt huvud medan jag banka huvudet i ratten och drog mig i håret. Klockat var 07.50 och skolklockan ringde in om 10 minuter, där satte jag utan varken bilnyckel eller hemnyckel. Grannarna var på jobb som hade ena min extranyckel och andra extranyckeln var i Marocko på vandringsresa.

"Nu gäller det att vara snabbtänkt". Det skulle ta alltför länge att springa till skolan, dessutom skulle det vara alltför halt och svettigt - ett uteslutet alternativ. Taxi kunde jag inte ta - plånboken var inne i lägenheten (plånkan is at home som Ove Sundberg hade sagt). Att ta ett flyg till Marocko och hämta min extranyckel från mamma skulle vara för dyrt och ta alltför länge. Det där med att krossa fönster in till lägenheten uteslöt jag redan förra gången jag låste ut mig. Tjuvkoppla en bil hade jag aldrig gjort och jag är alltför mycket mammas flicka för att göra sådana brott. Sen slog det mig Ann-sofi som går i min klass kanske villa komma efter mig - sagt och gjort det gjorde hon. Vi trampa in i klassrummet en minut över åtta. Allt detta tog alltså 11 minuter, måst ju säga att jag agera ganska så korrekt trots den adrenalin laddade situationen! Tack Ann-sofi, BrändöPower is the shit!

Efter skolan for jag till Trobergshemmet efter grannens hemnyckel, gick hem till dem, låste upp grannens dörr och tog min extranyckel från deras skåp och gick hem till mig.

Dagens konstaterande: lås aldrig ut er!

Greys beroende!

Min käre kusin har nojsat och tjatat, en lång tidsperiod. Jag har bara glatt svarat "jaja, jag ska börja titta på det, jag har inte tid just nu - jag ska bara......" Hon har försökt övertalat mig hit och dit, "du kommer älska det. blodet och bajset bara sprutar, de gräver i folks bukar och vänsterprasslar i städskrubbar. Precis sånt du tycker om Julia!" Då har jag bara tänkt "paller paller, jag har ju fullt upp med att se på Barnkanalen och På spåret". Hon har alltså försökt övertala mig till att se på Greys anatomi i åratal.

För någon vecka sedan börja jag se på Greys, efter att jag hade städat toaletten, skrubbat golvet, gjort alla läxor, vattnat blommorna, lagat mat, varit ut med hunden..... Jag hade absolut ingenting att göra, så jag var tvungen att börja se på den förbannade serien! Sagt och gjort. Efter en minut var jag fast, allt runt omkring var som bortglömt, jag hade hamnat i min egen lilla bubbla, min kusin hade rätt - jag älskade det!
På bara nån vecka har jag hunnit se tre säsonger, x-antal avsnitt, över 50 timmars serietittande och soffliggandes. Datorn följer med mig på toaletten, när det ska lagas mat, när det ska tränas, när det ska städas, när det ska pluggas. Överallt med andra ord, där jag är där är också Greys serien.

Häromkvällen skulle jag bara se på ett avsnitt av Greys, det blev så spännande att jag såg tre avsnitt och klockan hann bli över ett på natten. Den natten drömde jag att jag var kirurg tillsammans med hela gänget i serien, jag hade ett förhållande med "casanovan" Alex på sjukhuset och mitt yrke gick ut på att söka igenom folks magsäckar och tarmar. Tror ni att jag tittat för mycket på Greys den senaste tiden? Känns lite som det. Kanske jag ska variera mig och se lite på Barnkanalen och På spåret igen, nej usch vad tråkigt inget blod eller operationer.

Kusin - du hade rätt, jag är fast, jag är beroende!

Tre dagar i Romme

Skidresan till Romme var lyckad och rolig, tur det - för vi hade iallafall INTE tur med vädret. Regn, snö, slask, blåst... behöver jag säga mera? Nå härdiga skärgårdsbor som vi är stoppar det inte oss, vi lever efter uttrycket - den finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Bara att palta på sig ordentligt med kläder och se nöjd ut, förhoppningsvis skulle svetten värma oss lite, tro mig det gjorde den. Efter en dag i backen luktade vi allt annat än gott (skärgårdssvett är inte på lek), tur att man inte var där för att ragga och hitta sin dröm man.

Jag kan gott konstatera att jag blivit gammal, gammal och rädd. För bara nått år sen åkte jag bara i svarta backar (dom brantaste), jag åkte glatt i off pisten i skogen, full fart på guppen/hoppen så att jag flög likt örnen i luften. Nu i år, åkte jag knappt alls i de brantaste backarna, jag tittade ut över kanten och tittade på 3åringen brevid mig som åkte ner i fullfart - klarade han det så klarar även jag det tänkte jag för mig själv, jag bad till gud och blundade, siktade med skidorna neråt i backen och ingen återvändo fanns mer. Hjärtat rusade iväg och slog volter, jag började fundera på vad jag skulle säga till mamma när jag kom hem med brutna ben och hoppades samtidigt att det var en snygg karl som kom efter mig med snöskotern när jag låg halvdöd i backen. Lyckligtvis överlevde jag åket, en liten adrenalin kick fick jag dock. Samtidigt som jag konstaterade att jag passar bäst in med tanterna som plogar sig nerför de flackaste backarna.

En gång var jag på off pist i skogen, jag måsta ju visa min kusin att gammal är äldst och att jag fortfarande är modig och tapper. Jag följde glatt och kaxigt efter min 11 åriga kusin in i skogen. Det var högsta växeln som gällde ända från start och jag hade svårt att hänga med min 11 år yngre kusin. Nu vet jag varför man har hjälm - om man tex. krockar med ett träd eller kolliderar med ett barn. Ännu en gång fick jag uppleva mig som gammal och klumpig i jämförelse med mina orädde kusin. Behöver jag säga att jag inte åkte off pist mera?

Måndag.

Ännu en helg är över och de flesta har en vecka ledigt framför sig i form av sportlov. Vi på högskolan däremot ska aldrig få vara fullt lediga, pennan och hjärnan ska ständigt glöda, jul som sommar, natt som dag. Vi har fått en omfattande uppgift som ska göras under den kommande veckan. Tack och lov får vi vara hemma och skriva på den, anledningen till det är antagligen för att våra lärare ska få vara hemma och slappa på soffan. Varför blev man inte lärare istället? Då får man inte sticka kanyler, sätta katetrar eller lägga om blödande sår - usch vad vardagen skulle vara trist!

Igår hade kära farfar 80-årskalas för släkt och byssbor, jag är sällan skådat en lika pigg 80-åring som han. Tar promenader varje dag, sätter potatis och harvar åkrar, brummar bil på torggatan (jepp för några år sen såg min syster någon köra med sin bil mitt på torggatan utanför ZicZac, "vimsig gubbe" tänkte Josse - och det visade sig vara vår farfar!) och så köper han helkroppsmassage till farmor i alla hjärtansdagpresent - vilken romantiker, det kallar jag äkta kärlek det.
Farmor hade som vanligt laddat upp med mat för 50 hungriga skogshuggare och ännu lite till på det. En sak var säker: Ingen behövde gå (rulla?) hungriga därifrån iallafall. 80 årskalaset avslutades med en lång diskussion om, ja gissa vad? Stringtrosor och push up BH. Inte trodde jag att vi barnbarn skulle diskutera bh storlekar med vår 76-åriga farmor. Man är så ung som man känner sig och min farmor är absolut inte 76år i mina ögon. Farmor bjöd bl.a. på en visning av hennes trosor.
"Dom där stringtrosorna skär bara in i rumpan..... annat är det med mina trosor" säger hon och går till sin garderob efter flera par trosor. Hon visar glatt upp sina trosor för oss alla och visar deras töjbarhet.
"Julia & Olivia, jag måste komma med er och handla Bh:ar nån gång. Dom ni har är så fina"
Jag tittar på farfar och frågar:"Vad tycker du om dom här diskussionerna vi har?"
Farfar:"Dom är...... uppfriskande"
Man kan inte annat än älska vår släkt!

Fredag.

I onsdags gjorde jag något väldigt oväntat, något som jag aldrig har gjort och aldrig trodde jag skulle göra heller. Jag tog på mig målvaktsdräkten och ställde mig framför innebandymålet, jag skulle försvara Lemlands IF innebandymål mot serieledarna.
Vår ordinarie målvakt var sjuk och efter en heldags jagande efter en ersättande så stod vi ännu utan målvakt en halvtimme före match.
Då slog tanken mig: "Jag satt ju i innebandymålet en träning för sju år sen, ärligt talat släppte jag ju in 20 mål..... men 20 mål är ju bättre än 25 mål och 30 mål.....". Så så fick det bli, jag tog på mig målvaktsdräkten. Allt för laget!
Såklart fick motståndarna straff, där stod jag darrande som ett asplöv och skulle försöka rädda bollen. Det kändes lika omöjligt som att flyga till månen eller som att galoppera på en häst (alltså något som aldrig skulle ske)
Matchen slutade 5-0 till dom. Jag var nöjd och mina lagkamrater var nöjda! Men min trygghetsbubbla är fortfarande i backlinjen, så en proffskarriär som innebandymålvakt får jag glatt bojkotta.

Onsdagens konstaterande: Målet är inte så litet som det ser ut och jag förstår att målvakterna får problem med knäna (mina är uppskrapade och svullna ännu).

Åderförkalkningen.

Ibland känner jag mig som 82, inte 22. Varför? Jo idag skulle jag till grannen en kort sväng medan jag lagade mat, grönsakerna hade just börjat koka för fullt, jag tog inte med hemnyckeln, för jag tänkte: "Nå men jag lämnar ytterdörren lite öppen, jag ska ju bara iväg en kortkort stund". Detta glömde jag 2 sekunder efteråt och kastade igen dörren för fullt bakom mig när jag gick. "Faaaan" hörde jag det eka i mitt huvud när jag hörde dörren fara fast, där stod jag utan nyckel in och grönsakerna kokade för fullt. Jag hann fundera ut hur jag skulle bryta mig in i min lägenhet och vilket fönster som var billigast att slå sönder, jag hann fundera på vilken brandkår jag skulle ringa eller om jag skulle låna grannens trädgårdsslang och släcka elden med.

Sen slog det mig: grannen har ju en extranyckel hos sig till mig. Grannen var inte hemma, men jag hade deras extranyckel i fickan eftersom jag var påväg dit på ett ärende. Så fem minuter senare kom jag in i min lägenhet igen med hjälp av grannens extranyckel. Grönsakerna var sönderkokade och jag kände mig som gamlingarna på Trobergshemmet, dement och glömsk!

Helgen!

Veckorna bara rusar iväg, nu är nämligen en ny vecka här. Jag hinner verkligen inte med (tydligen inte bloggen heller), de som säger att tiden går snabbare ju äldre man blir har helt rätt. Hur snabbt går inte tiden när man är 80 år, om tiden går såhär snabbt när man är 22 år? Måste fråga farfar helt enkelt.
I helgen har jag hunnit med lite hamburgerbak (hemlagade, namnam), jobbat på Troberghemmet med mina små russin, umgåtts med min fina kusin (som kommit hem enda från Lindköping för att få umgås med sin favorit, sin stora idol: Mig!) och sen har jag svängt mina lurviga på Arken (det där med lurviga ben stämmer dock inte, dom var nyrakade och alldeles lena).

Medelåldern sänktes 10 år när jag stega in på gubbhyllan i lördags, men lika kul var det för det. Sten & Stanley var riktigt bra, det var riktig dansmusik det. Solveig som satt på sidan av scen med sitt dragspel, var likt som saltet i maten: ett måste!
Jag satte inte många minuter den där kvällen, enbart de fåtal minuter jag måsta ha vätskeersättning i form av drinkar. Svetten rann och fötterna ömmade, men vad gjorde det när det var så himla kul? Nu kanske jag låter gammal, väldigt gammal, men vad vore Arken utan gubbhyllan och dansmusiken? Jag skulle inte få dansa, singlarna i 50 årsåldern skulle antagligen bli besvikna över att måsta söka en partner i sin barns ålder nere i nattklubben, Wiklöw skulle nog inte ha något emot om gubbhyllan skulle stängas - mera brudar i 20-30 årsåldern att bjuda på drinkar i lobbyn.
En bra helg alltså, förutom att jag bara fick tag på en timmes sömn i lördags. Jag är precis som pappa, kan inte sova med alkohol i blodet. Så nu ligger mina sömntimmar denna helg på minus.

Vuxenpoängen bara rasslar in.

I helgen har jag samlat x-antal vuxenpoäng. Varför:

- I fredagskväll när ungdomarna förfesta eller tittade på någon actionfilm, så låg jag i soffan med kvargen som sällskap och tittade på "På spåret" precis som resten av Ålands medelålders människor och pensionärer. (Och nej, jag räknar mig inte till medelåldern ännu!)
- I lördagsmorse klockan 6 när alla ungdomar låg och snarka så sött i sina sängar, så steg jag upp för att arbeta och tjäna pengar.(och väcka Mariehamns alla pensionärer)
- När alla tjejer kommer i tunna leggins, tygskor och läderjackor till hockeymatchen, så kommer tant Julia påpaltad som en eskimå. Utebyxor, halsduk, vantar, mössa, kängor och vinterjacka på. "Ska man vara fin får man lida pin" har jag alltid sagt till mamma och farmor när de klagat på min lättklädda klädsel. Nu lever jag efter filosofin "Ska man vara frisk får man palta på sig mycket kläder". Plötsligt får jag en större förståelse för varför mamma nojsat om urinvägsinfektioner när jag suttit på kalla berg och en större förståelse för varför farmor nojsat om varm mössa och varma kängor.
- I lördagskväll åkte jag och min kompis Elin till S-market, som resten av Mariehamnsungdomar. Skillnaden var att ungdomarna köpte öl, cider, cigg och chips. Jag och Elin köpte te, kvarg och massa frukt. Ungdomarna spenderade kvällen på arken med en drink i handen, jag och Elin spenderade kvällen i min soffa med tekoppen i handen och konstaterade att vi inte är 18 år längre.

Jag är en aning mognare och förståndigare än när jag var 18, men jag kommer aldrig erkänna att jag blivit vuxen (det kommer jag inte bli på minst 20 år heller). Nu ska jag sova för att påbörja en ny vecka klockan åtta i skolan imorrn! Ny vecka, nya möjligheter och utmaningar.

Onsdagkväll.

Innebandy är kul, riktigt jäkla roligt, kan vara världens roligaste sport för att vara ärlig.... i alla fall när det går bra. Idag var vi ungefär såhääääär nära att spela lika, ungefär lika nära som det är från sänggaveln till fotändan eller som det är från Lappo till centrum (alltså väldigt nära), tyvärr snubbla vi på målsnöret. Nå vi var två minuter ifrån att spela lika mot ett sjukt grymt lag, vi har spelat ihop några månader och dom har spelat ihop fyra år typ? Det är skillnaden! Dom vann, thats it. Dom va helt enkelt snäppet vassare och snäppet målkåtare. Jag bjöd ju publiken på lite skratt när jag sprang full fart in i sarien, nå jag hann först i alla fall och sköt iväg bollen. Måst ju erkänna att jag inte är världens smidigaste person och har aldrig varit det heller, blåmärken på knäna är väll snyggt?

Livet är allt bra och toppas med en ledig dag imorrn! Svårt att klaga nu alltså.

På jobbet förra veckan.
Dam 90 år: Alltså du.... jag tycker att tanterna som jobbar här är lite för tjocka...dom borde äta bättre mat.
Jag: Tycker du att jag är tjock då?
Damen tittar på mig och funderar länge: Njääääeeee.... inte så värst!
10 minuter senare ringer samma dam på klockan. Jag går till hennes rum.
Damen utbrister: Lova att inte säga det här till någon, det är mellan dig och mig va?
Jag: Jag lovar att vara tyst.
Jag och damen skakar hand med varann och fnittrar lite glatt.

Tre år sen nu!

Igår den 16 januari var det tre år sen, det var tre år sen den hemska olyckan då mitt liv förändrades drastiskt. Mycket har hänt sen den dagen då jag drack världens gift. Jag har genomgått förjävliga undersökningar, jag har haft värk så jag inte kunnat gå eller stå, jag har gråtit mig tills sömn, jag har ibland velat ge upp allting, jag har opererats och efter det inte orkar sitta i en stol, jag har vacklat mig fram med rullator, men jag har även tack vare världens bästa sjukvårdspersonal skrattat och fått utrymme till att leva ett sorts värdigt liv trots allt. Mycket tack vare personalen på Kirran kom jag efter 1 års kämpande ut på andra sidan, jag kunde börja leva livet till fullo, precis som man ska göra som ungdom.
Jag förstår inte idag hur jag klara året så bra som jag gjorde, hur höll jag gnistan och humöret uppe? Jo när man är inne i en sjukdom tänker man annorlunda, allt som finns i huvudet är att man ska bli frisk på ett eller annat sätt. Jag fokuserade på att bli frisk, jag tänkte inte på det dåliga helt enkelt, jag försökte hela tiden sträva efter att komma till ljuset av tunneln - fast det var väldigt, väldigt lång väg dit.
Kirrans personal gjorde att jag orkade kämpa, dom såg personen bakom sjukhuspyjamasen och de fokuserade inte bara på min trasiga matstrupe - jag, julia, var i fokus. Vi hade roligt tillsammans, vi gjorde saker tillsammans - jag piskade dom i kortspel, vi satt och pratade om livet hela nätterna, dom ordnade påskäggsjakt, de gav mig glass i stora lass, jag piskade även dom i tv-spel (och det var med hästlängder). Med dom fick jag skratta, jag fick gråta, det var okej att vara glad och lessen. De var även dom som ledde mig in på spåret - att plugga till sjukskötare. Jag villa helt enkelt göra ett lika betydelsefullt arbete och jobb som dom hade gjort med mig. De är dom jag har som förebilder och alltid när jag kommer i en jobbig situation på praktik eller jobb så tänker jag "Hur skulle de på kirran ha gjort?"

Mycket positivt har kommit med olyckan, tro det eller er:
- Jag har kommit ut på andra sidan, som en mycket starkare person.
- Jag har kommit underfund med vad mitt drömyrke är: sjukskötare!
- Jag har träffat underbara personer, som blivit mina förebilder.
- Jag har fått större förståelse för patienter, jag vet vad de går igenom.

Idag mår jag hur bra som helst, livet kunde inte var bättre. Jag har världens finaste familj och vänner, världens finaste lägenhet, världens roligaste utbildning och världens roligaste träning. Framförallt: Jag kan äta mat!

http://www.youtube.com/watch?v=TKl9Ab6NWrc

Sommarjobb

En stor sten, en tungt klot, har just fallit från mina axlar. Jag har nu fått klartecken, grönt ljus, för sommarjobb på Hemsjukvården i Mariehamn. Det är fixat, jag fick det. Så i sommar brummar jag runt på stan i hemsjukvårdens röda bilar. Det ska bli sjukt roligt och lärorikt, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag jobbar väldigt självständigt och gör mycket sjukskötarsysslor, såsom blodprov, lägger om sår, delar mediciner. Men jag klarar det, lite jävlar anamma, lite av min envishet och det kommer gå som en dans.
På tal om dans, så blir det festligheter på Sottunga i helgen. Älghippa närmare bestämt, med god mat, gott sällskap, dans och allt vad det innebär. Och armbrytningen får vi inte glömma, det är ett måste på fester, speciellt när man är på Sottunga. Det gäller att imponera på de svårflörtade skärgårdsborna på något vis, kort samt urringad klänning är inget för mig så jag får helt enkelt köra med mina egna knep.

Nytt år, 2014!

Nytt år, nya utmaningar, nya möjligheter och nya tag!
Jag inleder detta år med att bli sjuk. Snoret flödar, jag har en tsunami i mina ögon, i halsen eldas det brasa och leukocyterna försvarar min kropp mot inkräktare för fullt. Nå men vilken tur att man har en mamma som serverar chokladglass på silverfat och en pappa som inhandlar HDMI kabel till mig så att jag kan se på filmer hela dagarna från datorn på tvn. Ibland är ens föräldrar lite extra bra sådär, speciellt när man är sjuk och ynklig!

Nyårslöfterna för detta år är lite oklara. Jag ska iallafall förbanna bli starkare än aldrig förr, känns lite pinsamt att vara stor på sig och utmana alla i armbrytning och sedan förlora med hästlängder. Det heter väll: man är så ung som man känner sig. Isåfall säger jag: man är så stark som man känner sig och då är jag starkare än Pippi....... Iallafall mentalt. Ett annat nyårslöfte är att bli ännu snabbare gällande löpningen, jag ska ta den till en ännu högre nivå. Nu jäklar ska det springas likt Usein Bolt på stadion eller likt geparden på savannen. Till sist ska jag tänka lite extra på vad jag äter, inte för att jag är tjock eller nånting, men man blir att känna sig så frisk och kry av nyttig mat. Fast nog får man nog unna sig en glass eller två..... speciellt när man är sjuk och ynklig.

2014 verkar handla mycket om träning och kost, men det är ett av mina stora intressen och himla kul är det med!