Snabba fötter!

Nu börjar jag känna mig redo för årets första halvmara - brändöluffen i maj!
Igår sprang jag en snabb 10 km runda i mörkret ute i Lapposkogarna, tacka vet jag vägbelysning. På vissa sträckor fick jag dock förlita mig på månens sken. Idag känns det i bena att det kan vara min snabbaste 10 km runda någonsin - 50 minuter blev tiden när jag stega in på trygg mark uppe på Solbacka. Endå kände jag att det fanns krafter kvar i mina stackars spagettiben. Imorgon siktar jag på en längre löprunda i solen och i lite lugnare tempo!

Skärgårdsluft.

Några dagar kvar av marsmånad ännu och det är full vår ute redan. Tussilagon blommar för fullt längs dikes kanten, gässen letar desperat efter mask på åkrarna, Småfåglarna kvittrar i kör uppe på trädtopparna, tygskorna och läderjackan plockas fram (mamma och farmor, ni kan ignorera det ni just läste), solen visar sin bästa sida - Solbrillorna sätts på näsan och kinderna får gyllenbrun färg. Idag är jag inte alls avundsjuk på alla som är på semester i Thailand för att söka efter solen, inte alls faktiskt. Vi har det lika bra här hemma, om inte bättre. Fråga mig en annan dag när det regnar ute - då är jag av en annan åsikt, då är avundsjukan ett faktum.

Imorgon ska vi sjösätta båtarna (läs: imorgon ska pappa sjösätta båtarna), då är det minsann vår på riktigt! Årets första båttur när man kastar loss och lämnar hamnen är likt fågelungarna på våren när de lämnar sitt trygga fågelbo för att testa sina vingar - man känner sig fri. Hela världen är framför en - i detta fall hela havet (iallafall vattnet mellan Lappo och Torsholma). Lite skärgårdsblod är det nog kvar i mig ännu - trots att jag blivit Mariehamnare på äldre dar. Frågar ni syster min måste man kunna hantera ett sjökort för att få kalla sig skärgårdsbo, jag kan det - nästan. Tacka vet jag dagens teknik och GPS.
Nu ska jag iallafall göra nånting jag kan göra utan problem, snöra på joggingdojjorna, koppla i musiken och ha den röda åländska vägen helt för mig själv - brändöluffen här kommer jag.

Senil? Igen?

Det var det där med att vara senil vid 22 årsålder igen. Imorse när jag skulle till skolan, ute i sista minuten som vanligt, satte jag mig i bilen och skulle vrida om nyckeln. Men något var fel? Jag hade ingen nyckel. Jag satte och stirrade på nyckelhålet en stund, gnuggade mina nyvakna ögon... sen slog det mig, bilnyckeln låg inne på köksbordet och likaså hemnyckeln. "Inte igen" hörde jag det eka i mitt huvud medan jag banka huvudet i ratten och drog mig i håret. Klockat var 07.50 och skolklockan ringde in om 10 minuter, där satte jag utan varken bilnyckel eller hemnyckel. Grannarna var på jobb som hade ena min extranyckel och andra extranyckeln var i Marocko på vandringsresa.

"Nu gäller det att vara snabbtänkt". Det skulle ta alltför länge att springa till skolan, dessutom skulle det vara alltför halt och svettigt - ett uteslutet alternativ. Taxi kunde jag inte ta - plånboken var inne i lägenheten (plånkan is at home som Ove Sundberg hade sagt). Att ta ett flyg till Marocko och hämta min extranyckel från mamma skulle vara för dyrt och ta alltför länge. Det där med att krossa fönster in till lägenheten uteslöt jag redan förra gången jag låste ut mig. Tjuvkoppla en bil hade jag aldrig gjort och jag är alltför mycket mammas flicka för att göra sådana brott. Sen slog det mig Ann-sofi som går i min klass kanske villa komma efter mig - sagt och gjort det gjorde hon. Vi trampa in i klassrummet en minut över åtta. Allt detta tog alltså 11 minuter, måst ju säga att jag agera ganska så korrekt trots den adrenalin laddade situationen! Tack Ann-sofi, BrändöPower is the shit!

Efter skolan for jag till Trobergshemmet efter grannens hemnyckel, gick hem till dem, låste upp grannens dörr och tog min extranyckel från deras skåp och gick hem till mig.

Dagens konstaterande: lås aldrig ut er!

Greys beroende!

Min käre kusin har nojsat och tjatat, en lång tidsperiod. Jag har bara glatt svarat "jaja, jag ska börja titta på det, jag har inte tid just nu - jag ska bara......" Hon har försökt övertalat mig hit och dit, "du kommer älska det. blodet och bajset bara sprutar, de gräver i folks bukar och vänsterprasslar i städskrubbar. Precis sånt du tycker om Julia!" Då har jag bara tänkt "paller paller, jag har ju fullt upp med att se på Barnkanalen och På spåret". Hon har alltså försökt övertala mig till att se på Greys anatomi i åratal.

För någon vecka sedan börja jag se på Greys, efter att jag hade städat toaletten, skrubbat golvet, gjort alla läxor, vattnat blommorna, lagat mat, varit ut med hunden..... Jag hade absolut ingenting att göra, så jag var tvungen att börja se på den förbannade serien! Sagt och gjort. Efter en minut var jag fast, allt runt omkring var som bortglömt, jag hade hamnat i min egen lilla bubbla, min kusin hade rätt - jag älskade det!
På bara nån vecka har jag hunnit se tre säsonger, x-antal avsnitt, över 50 timmars serietittande och soffliggandes. Datorn följer med mig på toaletten, när det ska lagas mat, när det ska tränas, när det ska städas, när det ska pluggas. Överallt med andra ord, där jag är där är också Greys serien.

Häromkvällen skulle jag bara se på ett avsnitt av Greys, det blev så spännande att jag såg tre avsnitt och klockan hann bli över ett på natten. Den natten drömde jag att jag var kirurg tillsammans med hela gänget i serien, jag hade ett förhållande med "casanovan" Alex på sjukhuset och mitt yrke gick ut på att söka igenom folks magsäckar och tarmar. Tror ni att jag tittat för mycket på Greys den senaste tiden? Känns lite som det. Kanske jag ska variera mig och se lite på Barnkanalen och På spåret igen, nej usch vad tråkigt inget blod eller operationer.

Kusin - du hade rätt, jag är fast, jag är beroende!