Lidingöloppet!

Då var helgen förbi (allt för snabbt i vanlig ordning) och jag kan checka av Lidingöloppet 15km från min löparlista. Så igår var det soffläge och godsaker som gällde, och det var med väldigt gott samvete!
Så Lidingöloppet, vad är det? Det är egentligen en löparsträcka i Lidingö (Stockholm) som motsvarar 30 km och är en del av en svensk klassiker. Dock valde vi (med vi menar jag mig och syrrans pojkvän Andre. Stackars syster hade opererat visdomständerna och fick träningsförbud. Så snäll lillasyster som jag är så tog jag över hennes startplats.) att springa 15 km eftersom loppets terräng var väldigt tuff, mycket uppförsbackar och skogsstigar (vilket ledde till att det var trångt i löpspåret, det gällde alltså att armbåga sig fram om man ville få bra tid).
Så med fem Imodium i kroppen (ja jag har problem med min mage) och toalettpapper innanför löpartightsen så var min mage redo för 15 km löpning och jag var redo om jag sku måsta akut till skogs (barr och kottar är inte att rekommendera, toalettpapper är en bra uppfinning. Einstein släng dig i väggen). Skosnörena var ordentligt åtdragna och GPS var på (så att det inte skulle finnas någon risk att jag skulle tappa bort mig och hittas av några jägare nånstans i barrskogen i Norrland). Starten gick och pulsen min var hög, bena var ivriga och de hade blivit fulladdade över natten, humöret var på topp, så det var bara att köra fullt ut. Terrängen var jobbig, stigarna var smala och deltagarna i loppet var många, det kändes som ett koutsläpp på våren. Alla ville vara längst fram, det knuffades och armbågades, starkast överlevde. Ibland kändes det som jag åkte bergochdalbana genom loppet.
Men i mål kom vi, jag efter 1 h 31 min och Andre dryga 10-15 minuter efter. Över mållinjen kom jag kanske mycket tack vare flickan som stod med hembakade kokosbollar två km från målet, mina överkokta spagettiben fick snabbt energi och jag kände mig som en duracellkanin (i nån minut iallafall).
När jag kom i mål så klappade en ung tjej mig på axeln.
Hon: Tack för att du fick mig att springa de två sista kilometrarna trots att jag var helt slut, du hade sån fart på så jag blev motiverad och sprang dig hack i häl endå till målet. Bra jobbat!
Flåsande försökte jag hämta andan och säga nånting fint. Dock fick hon nöja sig med en tummen upp denna gång, ja jag var trött när jag väl kom i mål.

Studiebesök

I onsdags var vi på studiebesök till röntgen med klassen. Röntgensjukskötaren föreläste först en timme om diverse röntgenmetoder och tillvägagångssätt. Andra timmen visade hos några röntgenbilder och berättade om patientfall. Det var b.la en röntgenbild på en ryggrad som var bruten/av, en byggarbetare hade fallit från en tak och brutit nacken. Tyvärr dog han i helikopter påväg till Åbo. Det var en röntgenbild på ett brutet ben, en ung kille hade varit med om en bilolycka och benet var av på diverse ställen.
Det var en röntgenbild på en matstrupe som var totalt frätskadad, en ung tjej hade druckit maskindiskmedel av misstag. "Stackars tjej", tänkte jag då. Alla i klassen började titta lite konstigt på mig och som en blixt från klar himmel kom jag på, det var ju min matstrupe hon visade bild på.
Föreläsaren hade dock ingen aning om att jag faktiskt satt i rummet, dock förstod jag mig inte på röntgenbilderna, tydligen var matstrupen inte alls snygg enligt henne. Det sista föreläsaren sa var: ha inte diskmedel framme om ni har småbarn eller häll inte diskmedel i en Coca-cola flaska!
Tips från coachen: ha inte maskindiskmedel framme för vuxna heller!

Glad tjej!

Tänker tillbaks två år och inser hur jäkla bra jag har det nu. Trodde aldrig för två år sen att jag skulle bli en lycklig lägenhetsägare, trodde heller aldrig att jag skulle kunna börja plugga till mitt drömyrke-sjukskötare, trodde absolut inte att jag skulle kunna äta pizza och allt sorts mat (kött undviker jag dock), jag trodde att jag aldrig någonsin kunde leva ett normalt liv igen och säga "Jag är frisk" - men det kan jag! Ibland måst jag gnugga mig i ögonen och nypa mig i skinnet, det är verklighet. Jag njuter av varje dag, varje timme, varje sekund.
Ibland drömmer jag mardrömmar om snarkande tanter i sjukhussängar, min droppställning Karl-Gustaf, sjukhusets delikata (bedrövliga?) buljongsoppa eller om mina finska otrevliga läkare. Då är det bara att ta fram sopborsten och sopa dem i sopisen. Som Alfons Åberg en gång sa: Försvinn du dumma spöke, för du finns ju inte!

Måndagsdemens.

Idag åkte jag till bibban för att lämna tillbaka en bok jag hade lånat. Jag trallade visslandes in på bibban och fram till disken där man lämnar tillbaks böcker.
"Det är nånting som jag ha glömt" tänkte jag. Jag tittar på skärmen där det står "sätt boken på disken" samtidigt som jag tittar i mina händer. Ingen bok.
"Jamen just ja, boken glömde jag tydligen hemma". Med en djup suck traskade jag med tunga steg till bilen och brummade iväg hem efter boken.

Ett solklart fall på åderförkalkning måntro? eller bara vanlig måndagsdemens?

Inflyttningskaffe.

I lördags hade jag hela släkten hit på kaffe och smörgåstårta för att fira in min nya lya med presenter och sötsaker. Jag märker att jag allt mer och mer börjar släktas på min käre mor. Varför? Jo jag hade laddat upp med diverse kaksorter i mängder, inte bara sju sorters kakor här inte. Så nu har jag frysen full av godsaker, bara att kika in här om ni här vägarna förbi och känner för att gå upp några kilon och samtidigt bli snäppet sötare (kanske det bästa av allt: Få träffa mig såklart!)!
Nu pryds mina fönster även av massvis med blommor som jag fått. Senast jag hade blommor för ett par år sen så möglade dom.... så dom fick tydligen inte alltför mycket kärlek av mig. Det här är nog ett test, om mina blommor dör inom kort tid betyder det då att jag inte ska ha husdjur? För om jag inte kan ge mina blommor tillräckligt med kärlek och näring, hur ska jag då kunna uppfostra en hund?

I lördags när farmor hade varit i lägenheten en stund, tittade hon först på mig, sen runt i lägenheten och till sist på pappa och sa:
Farmor: Jaadu Stefan, ni har inga småbarn längre i familjen. Tillochmed lilla Julia har blivit stor!

Äntligen kan jag titulera mig vuxen!

Måndag.

Ju snabbare tiden springer iväg, desto vuxnare (om jag vill eller inte) känner jag mig. Jag betalar räntor och köper lägenhet, jag lagar kanelbullar, jag går till banken och diskuterar försäkringar i timtal, jag hänger upp gardiner, jag köper glödlampor, jag plockar svamp och bär, jag lagar storkok och fryser in, jaa allt sånt där som hör vuxenlivet till. Men roligt är det!
När jag var liten tänkte jag alltid: "Jag vill aldrig bli vuxen, jag tänker vara barn och leka hela livet". Lyckan som uppstod när jag såg på Pippi Långstrump och hon berättade att den fanns piller man kunde äta som gjorde att man aldrig blir vuxen. Dock hittade jag aldrig dom där pillrena, varken i mammas medicinskåp eller i leksaksaffären. Idag är jag nog glad över att jag aldrig hittade Pippis magiska piller, vuxenlivet verkar inte så tokigt trots allt.
Nu börjar jag också få en bättre förståelse för dom som säger att studielivet är dyrt, ekonomin är knaper och jag börjar faktiskt tröttna på gröten, trots att jag försöker lyxa till det med att sätta banan och hallon i. Tror jag byter min grötdiet till nudeldiet den här veckan. Men på lördag blir det att frossa i godsaker som smörgåstårta, kanelbullar och kladdkaka. För då ska det bli inflyttningskaffe i min lilla lya.

2 septemer..

.... vilket innebär höst, regn och rusk, ljus och soffmys, löven faller och kylan kommer, älgjakt och skördefest. Måste erkänna att jag älskar känslan av att kunna sätta på helljusen igen när jag kör bil, känslan av att kunna tända ljus till filmen är även den underbar, en skön känslan att kunna ligga i soffan med gott samvete och vräka i sig popcorn medan det regnar där ute, jag saknar tillochmed känslan att sätta på tjocka vinterjackan, vantarna, kängorna (än sålänge innebär kängor för mig converse, kanske jag borde tänka om eller hoppas på att det inte kommer någon snö i år?), mössan (nej jag använder egentligen inte mössa, men säg det inte till mamma och farmor). Faktiskt så tycker jag om hösten, alla årstider har sin charm. Så nu tänker jag tända lite ljus, äta en kanelbulle och slå mig ner i soffan med gott samvete, trots att jag inte har gjort klart skoluppgiften, packat upp väskan, diskat eller sopat köksgolvet.

Igår på färjan var jag påväg hem och satt i soffan och knäppte på min mobil, plötsligt märker jag att det är en dam i medelålder som kommer och sätter sig mitt emot mig. Hon tittar ned i golvet och börjar prata med om allt mellan himmel och jord. Jag sitter tyst och plötsligt vänder hon upp blicken mot mig, ser väldigt förvånad ut och tittar omkring sig.
Damen: Jag sitter vid fel bord va?
Jag nickar på huvudet och visar att hennes bord är bakom henne. Snopet går hon tillbaks till sitt eget bord och pratar med hennes dotter igen. Hon har alltså suttit en lång stund vid mitt bord och trott att jag var hennes dotter ovetandes om att det var fel bord.