Tisdag.

En vanlig tisdag i maj på Jomala barnrådgivning. En 5 årig pojke är på sin 5 årskontroll hos oss.
Pojken: Julia, Vad gör du här egentligen? Varför är du med Titti (min handledare)?
Jag: Jag går i skola och ska bli sjukskötare. Så nu är jag har med Titti för att jag ska lära mig.
Pojken: Men du har ju inte varit här förut. Hur länge ska du vara här?
Jag: Jag ska vara här tre veckor till. Så vi kommer tyvärr inte träffas igen.
Pojken: Varför inte det? Kommer du inte vara i skolan när jag börjar där?
Jag: Nej jag tror tyvärr inte det. Men man vet aldrig!
Pojken: Men jag kommer iallafall att sakna dig Julia.... och min mamma också.

Barnen är ju hur underbara, gulliga, rara och söta som helst!

Häromdagen när jag var hemma på Brändö pratar jag med mamma om hur hon trivs med hennes nya bil.
Jag: Går det bra att köra med den då?
Mamma: Ja iallafall på vägarna går det bra.

Jag undrar riktigt var mamma brukar köra annat än på vägen? Diket? Jordåkern? Vattnet?

Måndag.

Praktiken på Jomala barnrådgivning är underbar. Barnen är underbara, personalen är underbar, föräldrarna är underbara, jobbet är underbart, min handledare är underbar (annat än pur finnen på gyn.pkl). Jag stormtrivs, vet ni hur det känns att vara riktigt nykär? Man svävar på moln, går runt och små ler hela tiden samt man har ett härligt pirr i kroppen. Precis så känns det. Så JA, jag trivs lika bra som som fisken i vattnet, masken i jorden eller dammtossarna under min säng.

Jag kan efter denna helg titulera mig Åländsk mästarinna i halvmaraton, jag fick för första gången i mitt liv stå överst på prispallen och ta emot första pris: guldmedaljen! Månne killarna kommer samlas på kö på Arken? Kanske bäst att skaffa ett kölappssystem. Inte nog med att jag äntligen fick mitt guld, fick jag även en bronsmedalj, jag var tredje bäst av alla damer. Så jag hade all anledning att fira med grillmiddag och dans på kvällen. Mitt mål var att komma under 1 timme 50 minuter. När det var 300 meter kvar till mål märkte jag att tiden sprang iväg och mitt mål höll på att gå i bitar. Blod, svett och tårar. Jag tog den sista kraft jag hade kvar i benen (tro mig benen var som överkokt spagetti), bad till gud att jag inte skulle falla ihop i skitdiket på sidan om mig och accelererade förbi två unga killar som flåsade och stånkade som två brunstiga älgar.

Tiden visade 1.50.01 när jag kom i mål. Jag antar att jag ska vara nöjd med det! Nu har jag allt för mycket att göra för att ha tid med det här. Tionde säsongen av Greys Anatomi ska ses färdig och glassen i frysen ska ätas upp innan den blir gammal!

Sommarkänslor.

Vår- och sommarkänslorna börjar mer och mer infinna sig på Juseliusvägen. Okej just idag är det regnigt, mulet, blåsigt och höstlikt, men jag har dansat soldansen och önskat fint väder till helgen. Sen spenderas helgen ute på Brändö där solen alltid skiner, så nu är det slutregnat.

Några tydliga tecken på att det är vår i luften är:
- De har klippt vår gräsmatta för första gången i år, doften av nyklippt gräs är något av det bästa jag vet. Förlåt alla pollenallergiker.
- Första doppet i havet. Hör och häpna: ingen bastu och varken handduk eller bikini. Nakenbad på Nabben funkar det också.
- Glassbilen hörs från ena sidan stan till den andra, barnen (och jag) blir som galna och jagar bilen runt halva stan för att få tag på glass (och det är det värt).
- Kubbsäsongen är inledd, behöver jag säga att jag vann alla spel?
- Likaså båtsäsongen är inledd för ett tag sen, en sommar utan båt är som en pizza utan ost eller en midsommar utan snaps. Ni hör ju att det skulle bli en katastrof
- Brändöluffen närmar sig, bara en vecka kvar. Idag blev det en 12 km löprunda i regnet. Som mamma alltid sa när jag var liten, det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder. Jag tyckte hon var så gammal och tråkig när hon sa sådär. Nu är jag själv där och använder samma uttryck till dem som klagar på vädret, men det betyder väll inte att jag är gammal och tråkig för det?

Dålig dag!

Ibland undrar man hur känslokalla vissa människor kan vara? Egoistiska och sakna helt medmänsklighet. Stoneface och bryr sig inte ett dugg om andras känslor. Saknar även förmåga till att lyssna. Nu har jag fått kvitto på hur jag INTE vill bli och bete mig som färdig sjuksköterska, samtidigt som jag gläds åt lärarens ord "Du är som gjord för detta yrke, mjuk, inger trygghet, positiv och bryr dig om dina medmänniskor".
Just idag vill jag sätta salt istället för socker i kakbiten jag ska ge henne sista dagen av praktiken, rävgift istället för mjöl, blanda i ruttna ägg och en svettig choklad, det bästa vore att inte ge henne någon kakbit överhuvudtaget - hon borde sitta och knapra på en torr & gammal stackars brödbit medan jag ger en god smarrig kaka till alla andra. Den lilla kakbit som blir över kan jag kasta i hennes ansikte samtidigt som jag avger ett fult och högt häxskratt. Nu är jag arg och ledsen, hur man kan trycka ner en människa på det viset? Jag har alltså haft slutbedömning med min lärare och en av mina handledare. Jag grät genom halva samtalet - min lärare försvarade mig medan min handledare tryckte ned mig mer och mer. Det var som att hennes mål med samtalet var att få mig ledsen, sänka mitt självförtroende till noll samt få mig att tänka "jag kommer bli världens sämsta sjukskötare". Jag har haft dåliga handledare förut, men ordet elak fick en helt ny innebörd idag.
Handledare: "Julia du saknar förmåga till initiativ" (enligt mig är det en av mina starkaste sidor och har varit på alla tidigare praktikplatser).
"Du är blyg och saknar självförtroende" (Senast jag hörde att jag var blyg var i första klass när jag inte ville lämna hemmet och mammas famn).
"Din teoretiska kunskap är helt otillräckelig" (jag har alltid varit praktiskt lagd, men efter att haft en endaste föreläsning om kvinnosjukdomar är det meningen att jag ska lära mig på praktiken). Det här var bara en bråkdel av vad hon sa, efter en stund när hon började klaga på min personlighet stängde jag av, funderade på varför jorden är rund och varför kineser har sneda ögon.

Som min andra rara (normala) handledare sa efter att jag berättade om mitt samtal: "Skit i vad hon sa, sålla bort det och glöm, du är jätte duktig. Hon ser ner på alla som inte är barnmorskor. Far hem och drick ett glas vin och nya tag imorgon. Sköt om dig". SÅDÄR ska en äkta medmänniska bete sig. Godnatt nu tänker jag lägga mig, imorgon är detta glömt, hoppas innerligt att min handledare inte får en endaste blund sömn inatt pga. dåligt samvete.

Maj.

Sommaren närmar sig - precis när jag skrev det där tittade jag ut och konstaterade att snön faller ner. Så glöm det jag just skrev.
Nåja hänget med gynekologen Olle Frankman på Gyn.Pkl börjar närma sig sitt slut, en dag kvar av denna vecka och så sista veckan nästa vecka. Kul kille (gubbe) det där!

Häromdagen diskuterade Olle med städerskan på avd.
Olle: Jaha, är du ledig på valborg?
Städerskan: Nej jag ska tyvärr städa på tandvården!
Olle utbrister: Tandvården?! Där kan du ju inte vara, dom behandlar ju fel mun där.

Haha jag fick lite svårt att få tag på luft där.

Förra veckan skulle jag gå på toaletten, jag sliter upp dörren och vem sitter inte där på toalettstolen om inte Olle.
Olle mumlar i skägget generat: Nämen.... ojoj...hmm... hur gick det nu?
Jag slänger snabbt igen dörren efter mig i hopp om att inte drömma mardrömmar nästa natt.
Nu har jag lite fobi av att gå på toaletten, jag knackar alltid före.

Jag trivs nog, men känner att jag nog är redo för nya utmaningar snart, jag vill testa mina vingar och se vart dom bär mig. Nå igår klarade jag av arbetspass 17/17, så nu äntligen en dag ledigt. Den lediga dagen som skulle spenderas i solstolen, spenderas istället liggandes på soffan i hopp om att solen närvarar mot eftermiddagen.