Lördag.

Helg vilket betyder ledighet. Gäller att njuta nu innan jag börjar jobba och de lediga helgerna kommer vara desto färre. Jag inledde helgen med en 14-15 kilometers löprunda. Benen var sega, nästans som betong. Halsen var slemmig, kändes som ett rostigt och igenomstoppat avloppsrör. Förkylningen har tydligen gett sina spår. Målet är att springa halvmarathon, Brändöluffen, på 1 timme och 45 minuter. Det betyder 5 minuter snabbare än ifjol. Så nu gäller det att ligga i hårdträning, med det menar jag att inte ligga på soffan med chipsskålen i handen och hänga på Arken med vitryssen i handen varje helg.
Ikväll blir det varken soffan eller Arken. Det blir älghippa och slå klackarna i taket, i mitt fall blir det att slå sulorna i taket eftersom Converse inte har alltför höga klackar. Så det blir intervallträning i form av styrdans på dansgolvet ikväll.
Annars då? Jag har börjat räkna ner dagarna tills jag är färdig sjukskötare och kan börja tjäna pengar på riktigt. En månad, 5 veckor, 35 dagar återstår. Så just nu, precis i detta ögonblick är jag riktigt nöjd, så himla nöjd.
Nu ska jag duscha. Sen piska mommo & moffa i plump, alltid lika roligt att visa var skåpet skall stå.

Jobb och eufori!

Jag är så nöjd, glad & lycklig. Euforiskt helt enkelt. Varför det? Jo jag är snart färdig sjukskötare. Och jag darrar inte som ett asplöv när jag skall sätta en kateter längre, jag känner mig inte svimfärdig när jag ska rapportera för 10-15 andra längre, jag är inte rädd för att ifrågasätta läkarna längre (dom är inga gudar), jag tror inte att jag inte kan någonting längre FÖR jag kan ju! Till på detta fick jag VG i praktiken och min handledare överväldiga mig med sina fina kommentarer. Har jag sagt tidigare att jag älskar detta yrke? Jag tror ni suckar varje gång jag nämner det. Man vet aldrig vad som händer en dag på ÅHS, man vet aldrig vad som finns bakom dörren och man kan aldrig förbereda sig på vad som kommer hända. Sen har jag min framtiden säkrad till september. 6 veckor på Gullåsen efter påsklovet och sedan väntar en sommar på älskade MHSV, Mariehamns hemsjukvård.
Just nu känns det som att äta en rökkakorv när man är vrålhungrig, titta bankkontot precis när lönen kommit, lägga sig i soffan efter ett 17km löppass eller titta i kylskåpet när man kommer hem till Lappo: Det känns helt underbart helt enkelt, det liksom pirrar i kroppen och ständigt ett leende på läpparna.

Jag lovar att skärpa mig, jag ska uppdatera er oftare om vad som händer i mitt liv. För nu är mitt liv inte lika stressigt och kaotiskt som det varit tidigare.

Lugn helg i skären.

Ja visst låter det skönt? En lugn helg utan måsten med mamma och pappa. Såna helger behövs emellanåt. Igår inledde jag helgen men årets längsta runda i löpspåret, 17 km visade klockan när jag tog mitt sista steg. Jag sprang i princip på alla vägar som fanns att springa på för att samla ihop till kilometrarna. Under dom 90 minutrarna jag sprang så mötte jag en bil, en cyklist, en kråka, två katter och lite talgoxar. Behöver jag säga att det är en väldigt tätbebyggd by jag kommer ifrån?
På kvällen blev jag bjuden på trerättersmiddag. En dejt med tända ljus? Med en lång, skäggig, snygg mörk man? Han som bjöd på middagen var pappa och dejten var halva min släkt. Fint så.
Dagens höjdpunkt var att min syster inte bara är i ett förhållande längre, utan att hon nu är förlovad och blivande fru. Jag har redan börjar fila på bröllopstalet och jag blir helt varm i kroppen när jag tänker på att jag ska få gå på bröllop (när vet jag dock inte än). Idag blir det skolarbete, promenad i solen, plump med fammo och fara, eventuellt ut med båten. Är det bara jag eller har dygnet allt för få timmar och helgerna är allt för korta?

Torsdag.

Just hemkommen från en 15 km löprunda. Meningen var att jag skulle ta det ganska lugnt eftersom jag har innebandymatch imorgon kväll. Men det gick ju sådär, det där med att "ta det ganska lugnt" är inte min grej. Jag fick hjärtat i halsgropen två gånger under min runda. Första gången var när jag sprang förbi en dam som stirrade på mig. Hon hade inga tänder, hennes panna var rynkig, hon viftade med händerna mot mig och skrek fula saker. Pulsen ökade, hjärtat slog snabbare och varenda ett litet hår reste sig på min kropp. Jag höjde volymen på musiken och sprang som att det inte fanns någon morgondag. Usein Bolts världsrekord var nog hotat skulle jag tro. Andra gången mitt hjärta var alldeles för nära att hostas upp med mitt slem var när jag skulle springa över ett övergångsställe. En moppebil hade stannat i god tid. Oj tänkte jag, en moppebil som verkar ha vett. Precis när jag befann mig på övergångsstället och skulle lyfta handen för att tacka moppebilen för att den stannat, så gasar den upp framför mig. Jag är tvungen att tvärnita för att inte bli överkörd. Jag kan ännu en gång konstatera: tonåringar i en moppebil är en livsfara för allmänheten!

Annars då? Praktiken går bra, jag känner mig nöjd och stolt. Jag kan ju! Jag kan förmodligen mer än vad jag själv tror. Om två månader är jag helt färdig i skolan, bara examen och skumpan kvar. Känns lite vemodigt, snart dags att klippa navelsträngen och pröva sina vingar. Antingen flyger jag fritt i skyn bland de andra fåglarna eller så flyger jag in i ett fönster. Återstår att se.

En dam på praktiken berömde mitt glada & trevliga bemötande. Hon frågade var jag skulle jobba i sommar. Hemsjukvården svarade jag. Då utbrister damen att hon nog har hemtjänst men att hon är tvungen att skaffa hemsjukvård också för att få träffa mig igen.

Dessa damer, dessa underbara människor. De gör mitt jobb till världens roligaste jobb!