Vuxenpoängen bara rasslar in.

I helgen har jag samlat x-antal vuxenpoäng. Varför:

- I fredagskväll när ungdomarna förfesta eller tittade på någon actionfilm, så låg jag i soffan med kvargen som sällskap och tittade på "På spåret" precis som resten av Ålands medelålders människor och pensionärer. (Och nej, jag räknar mig inte till medelåldern ännu!)
- I lördagsmorse klockan 6 när alla ungdomar låg och snarka så sött i sina sängar, så steg jag upp för att arbeta och tjäna pengar.(och väcka Mariehamns alla pensionärer)
- När alla tjejer kommer i tunna leggins, tygskor och läderjackor till hockeymatchen, så kommer tant Julia påpaltad som en eskimå. Utebyxor, halsduk, vantar, mössa, kängor och vinterjacka på. "Ska man vara fin får man lida pin" har jag alltid sagt till mamma och farmor när de klagat på min lättklädda klädsel. Nu lever jag efter filosofin "Ska man vara frisk får man palta på sig mycket kläder". Plötsligt får jag en större förståelse för varför mamma nojsat om urinvägsinfektioner när jag suttit på kalla berg och en större förståelse för varför farmor nojsat om varm mössa och varma kängor.
- I lördagskväll åkte jag och min kompis Elin till S-market, som resten av Mariehamnsungdomar. Skillnaden var att ungdomarna köpte öl, cider, cigg och chips. Jag och Elin köpte te, kvarg och massa frukt. Ungdomarna spenderade kvällen på arken med en drink i handen, jag och Elin spenderade kvällen i min soffa med tekoppen i handen och konstaterade att vi inte är 18 år längre.

Jag är en aning mognare och förståndigare än när jag var 18, men jag kommer aldrig erkänna att jag blivit vuxen (det kommer jag inte bli på minst 20 år heller). Nu ska jag sova för att påbörja en ny vecka klockan åtta i skolan imorrn! Ny vecka, nya möjligheter och utmaningar.

Onsdagkväll.

Innebandy är kul, riktigt jäkla roligt, kan vara världens roligaste sport för att vara ärlig.... i alla fall när det går bra. Idag var vi ungefär såhääääär nära att spela lika, ungefär lika nära som det är från sänggaveln till fotändan eller som det är från Lappo till centrum (alltså väldigt nära), tyvärr snubbla vi på målsnöret. Nå vi var två minuter ifrån att spela lika mot ett sjukt grymt lag, vi har spelat ihop några månader och dom har spelat ihop fyra år typ? Det är skillnaden! Dom vann, thats it. Dom va helt enkelt snäppet vassare och snäppet målkåtare. Jag bjöd ju publiken på lite skratt när jag sprang full fart in i sarien, nå jag hann först i alla fall och sköt iväg bollen. Måst ju erkänna att jag inte är världens smidigaste person och har aldrig varit det heller, blåmärken på knäna är väll snyggt?

Livet är allt bra och toppas med en ledig dag imorrn! Svårt att klaga nu alltså.

På jobbet förra veckan.
Dam 90 år: Alltså du.... jag tycker att tanterna som jobbar här är lite för tjocka...dom borde äta bättre mat.
Jag: Tycker du att jag är tjock då?
Damen tittar på mig och funderar länge: Njääääeeee.... inte så värst!
10 minuter senare ringer samma dam på klockan. Jag går till hennes rum.
Damen utbrister: Lova att inte säga det här till någon, det är mellan dig och mig va?
Jag: Jag lovar att vara tyst.
Jag och damen skakar hand med varann och fnittrar lite glatt.

Tre år sen nu!

Igår den 16 januari var det tre år sen, det var tre år sen den hemska olyckan då mitt liv förändrades drastiskt. Mycket har hänt sen den dagen då jag drack världens gift. Jag har genomgått förjävliga undersökningar, jag har haft värk så jag inte kunnat gå eller stå, jag har gråtit mig tills sömn, jag har ibland velat ge upp allting, jag har opererats och efter det inte orkar sitta i en stol, jag har vacklat mig fram med rullator, men jag har även tack vare världens bästa sjukvårdspersonal skrattat och fått utrymme till att leva ett sorts värdigt liv trots allt. Mycket tack vare personalen på Kirran kom jag efter 1 års kämpande ut på andra sidan, jag kunde börja leva livet till fullo, precis som man ska göra som ungdom.
Jag förstår inte idag hur jag klara året så bra som jag gjorde, hur höll jag gnistan och humöret uppe? Jo när man är inne i en sjukdom tänker man annorlunda, allt som finns i huvudet är att man ska bli frisk på ett eller annat sätt. Jag fokuserade på att bli frisk, jag tänkte inte på det dåliga helt enkelt, jag försökte hela tiden sträva efter att komma till ljuset av tunneln - fast det var väldigt, väldigt lång väg dit.
Kirrans personal gjorde att jag orkade kämpa, dom såg personen bakom sjukhuspyjamasen och de fokuserade inte bara på min trasiga matstrupe - jag, julia, var i fokus. Vi hade roligt tillsammans, vi gjorde saker tillsammans - jag piskade dom i kortspel, vi satt och pratade om livet hela nätterna, dom ordnade påskäggsjakt, de gav mig glass i stora lass, jag piskade även dom i tv-spel (och det var med hästlängder). Med dom fick jag skratta, jag fick gråta, det var okej att vara glad och lessen. De var även dom som ledde mig in på spåret - att plugga till sjukskötare. Jag villa helt enkelt göra ett lika betydelsefullt arbete och jobb som dom hade gjort med mig. De är dom jag har som förebilder och alltid när jag kommer i en jobbig situation på praktik eller jobb så tänker jag "Hur skulle de på kirran ha gjort?"

Mycket positivt har kommit med olyckan, tro det eller er:
- Jag har kommit ut på andra sidan, som en mycket starkare person.
- Jag har kommit underfund med vad mitt drömyrke är: sjukskötare!
- Jag har träffat underbara personer, som blivit mina förebilder.
- Jag har fått större förståelse för patienter, jag vet vad de går igenom.

Idag mår jag hur bra som helst, livet kunde inte var bättre. Jag har världens finaste familj och vänner, världens finaste lägenhet, världens roligaste utbildning och världens roligaste träning. Framförallt: Jag kan äta mat!

http://www.youtube.com/watch?v=TKl9Ab6NWrc

Sommarjobb

En stor sten, en tungt klot, har just fallit från mina axlar. Jag har nu fått klartecken, grönt ljus, för sommarjobb på Hemsjukvården i Mariehamn. Det är fixat, jag fick det. Så i sommar brummar jag runt på stan i hemsjukvårdens röda bilar. Det ska bli sjukt roligt och lärorikt, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag jobbar väldigt självständigt och gör mycket sjukskötarsysslor, såsom blodprov, lägger om sår, delar mediciner. Men jag klarar det, lite jävlar anamma, lite av min envishet och det kommer gå som en dans.
På tal om dans, så blir det festligheter på Sottunga i helgen. Älghippa närmare bestämt, med god mat, gott sällskap, dans och allt vad det innebär. Och armbrytningen får vi inte glömma, det är ett måste på fester, speciellt när man är på Sottunga. Det gäller att imponera på de svårflörtade skärgårdsborna på något vis, kort samt urringad klänning är inget för mig så jag får helt enkelt köra med mina egna knep.

Nytt år, 2014!

Nytt år, nya utmaningar, nya möjligheter och nya tag!
Jag inleder detta år med att bli sjuk. Snoret flödar, jag har en tsunami i mina ögon, i halsen eldas det brasa och leukocyterna försvarar min kropp mot inkräktare för fullt. Nå men vilken tur att man har en mamma som serverar chokladglass på silverfat och en pappa som inhandlar HDMI kabel till mig så att jag kan se på filmer hela dagarna från datorn på tvn. Ibland är ens föräldrar lite extra bra sådär, speciellt när man är sjuk och ynklig!

Nyårslöfterna för detta år är lite oklara. Jag ska iallafall förbanna bli starkare än aldrig förr, känns lite pinsamt att vara stor på sig och utmana alla i armbrytning och sedan förlora med hästlängder. Det heter väll: man är så ung som man känner sig. Isåfall säger jag: man är så stark som man känner sig och då är jag starkare än Pippi....... Iallafall mentalt. Ett annat nyårslöfte är att bli ännu snabbare gällande löpningen, jag ska ta den till en ännu högre nivå. Nu jäklar ska det springas likt Usein Bolt på stadion eller likt geparden på savannen. Till sist ska jag tänka lite extra på vad jag äter, inte för att jag är tjock eller nånting, men man blir att känna sig så frisk och kry av nyttig mat. Fast nog får man nog unna sig en glass eller två..... speciellt när man är sjuk och ynklig.

2014 verkar handla mycket om träning och kost, men det är ett av mina stora intressen och himla kul är det med!