Helgen och nycklar med vingar.

Helgens bravader är över och snart väntas en nu helg med nya tokigheter. Lagfesten blev som jag förutspått, awaaazing, trots en stor förlust i beerpong. Istället gick jag obesegrad genom armbrytningen, ett tag kände jag mig som hulken och blev lite väl kaxig, kanske det är acceptabelt att vara kaxig så länge jag är mästarinna i armbrytning i laget? Kanske bäst att sluta medan jag är på topp. Bamse och Karl-Alfred släng er i väggen, vad är honung och spenat? Cider och hemlagad shot är den nya och bästa energidrycken.
Kvällen slutade, i vanlig ordning, på Arken. Får man säga med sina 23 år att man tröttnat på arken? Att man känner sig för "vuxen"? Att hemmafester och smuttande av vin är mer lockande än dansande i nattklubben och Tequila-race i baren? Och det där med Rapport och Antikrundan kanske inte var så tokigt iallafall. Skämt åsido, jag ser fortfarande på Ensam mamma söker och Paradise Hotel, så nej jag är inte vuxen ännu!

Dagen efter på söndagen, vaknade jag upp i total panik (vilket händer varje gånger jag besökt Arken), sliter fram plånboken och konstaterar att bankkortet och legget är på plats. Mobilen ligger på nattduksbordet och huvudet är på plats. Dock inser jag ganska snabbt att mina hemnycklar är borta. Det börjar rysa i kroppen och jag känner hur paniken börjar infinna sig i sovrummet. Efter att jag vänt upp och ner på lägenheten (och plånboken) flera gånger konstaterar jag att jag tappat nycklarna. "Jäkla klant Julia" ekar det i mitt huvudet samtidigt som jag hör ett hånskratt eka från husets alla knutar. Det enda jag är säker på att de finns någonstans mellan Juseliusvägen och Nygatan. Ligger de i någon taxi kan de befinna sig i Lemlands urskog eller på Töftöfärjan påväg till Vårdö. Bara att börjar leta.

Det första jag gör är att fråga alla i laget. Har de sett mina nycklar? Nope inte på kilometersavstånd, det har bara sett suddigt. Jag får helt enkelt dra i en annan tråd. Har Arken sett mina nycklar? De har minsann inte sett några nycklar, enbart ett par nerspydda skor och ett legg som liknar jultomten - nej det hjälpte inte mig. Jag åt ju kebab vid Draken runt 4 tiden. Tror ni att nycklarna var där då? Nejdå, trots att gumman bakom disken började lipa för att hon tyckte synd om mig, så hjälpe det inte mig. Min stubin blir bara kortare och kortare. Jag ringer Taxin vi åkte till Arken med. Taxichauffören har minsann inte sett några nycklar och han har inte tid att prata med en ung tjej som inte kan hålla koll på sina ägodelar. Men taxin jag åkte hem med har helt säkert dem mellan sätena? Inget napp där heller.

Dagen efter går jag till polisen, ringer taxin igen, går till Arken, vänder upp och ned på lägenheten. Ingen jäkla nyckel någonstans. Jag fäller en tår och suckar över varför man ska bli dement och glömsk redan som 23 åring? Troligen har en guldfisk bättre minne, vilket betyder att jag har ett minne på drygt 2 sekunder. Nu bestämmer jag mig för att skita i allt, nycklarna kan banne mig vara borta. 10 minuter senare far jag till en bankautomat för att ta ut pengar. Samtidigt som jag tar kortet ur plånboken visar sig några nycklar där det står hemnyckel med stora bokstäver. Just vid det ögonblicket, föll en sten från mina axlar och jag insåg att det där med hemmafester inte är så tokigt - bäst att stanna hemma, så är alla ägodelar i säkert förvar! Och glasögon, kanske dags att köpa det? Hur stor kan en plånbok vara och hur många fack kan den egentligen ha? Tydligen var det om att leta efter en nål i en höstack för mig.

Lagfest på agendan!

Lägenheten städad - check!
Lagat shottar - check!
Avverkat dagens löprunda - check!
Fixat is - check!
Cidern & ölen på kylning - check!
Partyklädseln fixad - check!
Partyhumöret på topp - check!
Maten inhandlad - check!
Armen redo för armbrytning - check!
Beerpong bordet förberett - check!
Luktar svett - check!

Bara duschande kvar så är jag redo för kvällens/nattens lagfest. De där tjejerna alltså, det är kärlek! Aldrig tråkigt men dem och definitivt alltid massa galenskaper samt bus när vi är tillsammans!

3 år.

I förrgår var det tre år sen som min matstrupe byttes ut till en bit tjocktarm. Från frätskadad och förstörd till ny och hel. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag faktiskt är idag att allt gick så bra som det gick, vem hade trott på ett sådant lyckligt slut? Efter 10 månader av soppätande (ibland gick inte ens det), dropp intravenöst & nutrition genom PEG, sjukhusvistelser, pendlande mellan Åland-Åbo-Helsingfors x-antal gånger, smärta-blod-svett-tårar och förjäkliga gastroskopier så kändes allt så hopplöst. Ljuset i tunneln fanns inte. Den ständigt positiva tjejen började tappa hoppet. Det var svårt att hitta positiva saker i tillvaron helt enkelt.

20 oktober blev den stora vändpunkten. Efter 12 timmar på operationsbordet var matstrupen borta och hade ersatts av en bit tjocktarm. När jag vaknade visste jag knappt var jag var, vem jag var och vad som hade hänt. De närmaste dagarna spenderade jag på intensiven, det tog på krafterna att sitta i en stol, det tog på krafterna att prata och det tog på krafterna att vara vaken. Min 6 veckor långa vistelse i Helsingfors blev som en berg och dalbana, ena dagen mådde jag hur bra som helst och nästa dag mådde jag förjäkligt. Rullatorn blev min bästa vän, målet innan jag lämnade fasta Finland och Helsingfors var att orka gå runt hela avdelningen med rullatorn. Jag fixade det sista kvällen! Jag kände mig som Agda 95 år, men efter den kvällen började jag känna mig som Usein Bolt igen.

Till lilla jul fick jag komma hem, närmare bestämt ÅHS som var mitt hem år 2011. Vardagen började sakta men säkert återgå till det normala igen, jag behövde inte rullatorn längre, droppet övergick till riktig mat, värkmedicinerna byttes ut till godis, finskan byttes mot åländska.

Den 28 december blev jag utskriven från ÅHS, förhoppningsvis för gott. Efter det har livet visat sig från sin bästa sida. Måendet är i topptrim, förutom en halvtaskig mage. Jag är snart färdig sjukskötare, äger en fantastisk lägenhet, gör det jag tycker om bäst - spelar innebandy och löptränar, har de mest fantastiska vännerna och släkt. Tänk hur livet kan förändras? Från att vara förjävligt till att bli helt underbart. Efter regn kommer solsken säger dom och det stämmer. Lite tålamod bara, eller ganska mycket i detta fall. Att plugga till sjukskötare är det bästa beslut jag någonsin tagit, jag älskar det. Sitta på kontor med näsan framför datorn utan kontakt med människor skulle vara min mardröm. Nej tacka vet jag sjukskötare.

Pyjamasen var gräsligt ful och jag trassla bara in mig i alla slangar, därav de sura minerna nedan.

Baka, baka liten kaka.

Som ni kanske redan förstått fyllde jag år förra veckan (eller kanske det var veckan före det?), det där men att tiden går snabbare när man blir äldre stämmer. Jag har bara varit 23 år i två veckor och tiden bara rusar iväg jag hinner knappt blinka eller sova så är det ny dag och vecka. Mormors tips till den nyblivna 23 åringen blev att ta vara på var dag och leva fullt ut för efter 23 går det utför. Farmor tilläggde snabbt i konversationen: "Julia lever nog ut livet till fullo hon". Tack för det tipset mormor, jag ska ta det till mig. Och tack för upplysningen farmor, du känner mig väl.

Födelsedag betyder kalas, kalas betyder kakor och tårta, kakor och tårta betyder bakning. Jag skulle för första gången ta mig an en helt vanlig & enkel sirapskaka. Receptet var inget utöver det vanliga och den skulle vara i ugnen 50 minuter. Allt gick enligt planerna tills den hade varit i ugnen 10 minuter, plötsligt luktar det bränt i hela lägenheten och röken ligger likt en dimma i köket. Inte nog med att kakan var bränd, plötsligt började det välla smet underifrån likt en vulkan som spottar lava. Hela ugnen var nu fylld med rök och smet.
Behöver jag säga att kakan åkte direkt i sopkorgen?




Eftersom den enkla sirapskakan blev misslyckad var jag tvungen att ta mig an något som var ännu enklare. En hederlig kladdkaka, kan det gå snett? Kan man misslyckas, är det ens möjligt? Jo det är möjligt! Det började med att jag tappa två ägg på golvet. Bra start, detta bådar gott för fortsättningen. 15 minuter skulle den vara i ugnen. Efter 15 minuter ringer äggklockan och kakan är inte i närheten av att vara färdig och jo ugnen var på. Efter 30 minuter var den lika lös och dallrig som en filbunke. Efter 50 minuter var den fortfarande degig men jag valde att ta ut den, bara efter 35 minuter på övertid. Kakan gick att äta till slut, riktigt god blev den faktiskt. Men hur svårt kan det vara att följa ett recept? Tydligen väldigt svårt när man heter Julia Thörnroos, en 4 åring som inte kan läsa recept är bättre på att baka än mig. Jag har varken ärft mormors eller farmors bakgener, tyvärr blir det nog ingen bagare av mig. För att se det från den ljusa sidan är jag väll bra på något annat, typ på att shoppa och sätta katetrar!

Slutarbetesbubbla.

Jag har nu börjat krypa in i min avskärmande lilla bubbla, jag har sakta men säkert börjat isolera mig från verkligheten, jag har förberett mig mentalt att inte kunna sova ordentligt förrän nästa år, jag har gnuggat geniknölarna och försökt samla massvis med motivation. Som ni alla kanske förstått har jag gett mig in i den fruktade slutarbetsprocessen. Aldrig förut har det hänt att jag INTE längtat till julen, snön, julklappar, skidsäsong, vintern eller tomten. Men i år är ett undantag, jag hoppas att tiden går långsamt eller det bästa skulle vara om den stannar, eller rent ut sagt att tiden spolas fram ett halvår.

Tidigare har jag nästans sett framemot slutarbetet och tänkt nånting i stil med "Herregud vi har ju 11 veckor på oss att skriva, vi kan ju jobba hur mycket som helst samtidigt och tjäna massa pengar, fara på shoppingresor eller på semester. Det ordnar sig". Nu när jag står här med slutarbetsinstruktionerna i handen ångrar jag allt jag tidigare sagt och tänker istället någonting i stil med "Hur ska jag klara detta? Kommer jag någonsin få en namnskylt där det står "Julia legitimerad sjukskötare? Kanske jag ska bli bilmekaniker istället? eller delfinskötare?". Sommaren och examen har aldrig känts så långt bort som nu, månen och mars känns närmare. Nej nu blev det alltför deprimerande, jag försöker intala mig själv att det ordnar sig och vi kommer klara detta med bravur.

Idag känner jag mig såhär:



>

Helg.

Helgen är förbi, fredagen & ledigheten har aldrig känts så långt bort som nu. Men mitt huvud är fyllt med endorfiner och goda minnen samt skratt från helgen. Dock är jag tröttare nu än vad jag var innan helgen, trots att jag inte druckit en droppe alkohol eller befunnit mig ens i närheten av Arken (närmaste var när vi skulle till Draken och köpa kebab). Farmors kommentar till min Arken frånvaro var "Nejmen Julia har du blivit vuxen?". Pappas kommentar var däremot "Nejmen Julia, har du blivit tråkig?". Så vem ska man lyssna på? Jag antar att man blir tråkig och vuxen vid 23 år, då har jag alltså en vecka på mig att vara ung, vild och galen.

Helgen har bestått av en hel del kalasande samt att finslipa formen till nästa veckas Kanonlopp. 15 kilometer löpning blev det. Med mina snabba skor och snygga orangelysande tröja kan de inte gå annat än bra. Om inte annat kanske jag är snygg åtminstone? Om inte, så syns jag i alla fall, jägaren kan inte ta fel på en brunfärgad älg och en orangefärgad brud. Likheten mellan mig och Mr Hälge skulle väll vara vårt brunstiga läte, jag som flåsar och stånkar mig fram i löpspåret och Hälge som lockar på sin älgko. Men vad vet jag vad jägaren egentligen jagar? En brud att dansa styrdans med på Arken en lördagskväll eller en älgtjur att sätta i frysen?

Hela helgen har jag huvudsakligen umgåtts med tjocka släkten. Om vi inte har varit tjocka förut så är vi det åtminstone efter helgens kalasande och allt ätande. Lördagen spenderades på Juseliusvägen i mitt hem. Spelkväll stod på schemat, närmare bestämt Rappakalja. Vilket resulterade i en hel del skratt och tårar, dumförklaranden - den ena är blondare än den andra, skrik och rop - vilken tur att grannarna befann sig i Sverige. Jag kan konstatera att jag antingen blivit gammal och fantasilös? Har fått otur i spel (tur i kärlek?!)? Eller att det bara var en dålig kväll? Det lär väll visa sig nästa helg om jag hittar min drömprins på gubbhyllan eller inte, gör jag det så har jag bara tur i kärlek och otur i spel. Ingenting mig emot!
Men nu sova, så att jag orkar vara duktig skolflicka imorgon.

Psst Josse den rosa ballongen är du. Visst ser man ju vissa likheter?

Caroline 21 år.

Fredag, vilket betyder att helgen står framför dörren. Dock tjuvstartade jag lite igår och tog helg prick klockan 15.03. Igår var det torsdag, det var ingen vanlig torsdag. Det var torsdagen den 2 oktober, vilket betyder att det var 21 år sedan en söt liten rumpnisse kom till världen. Rumpnissens namn skulle bli Eva Caroline Jansdotter Thörnroos. Lugnet var förbi Norr i land, tystnaden var ett minne blott. Caroline skulle se till att hennes föräldrar aldrig behövde ha tråkigt och ständigt vara sysselsatta eller att det aldrig skulle bli pinsamma tystnader i huset. Hennes älsklingsplats skulle bli på Klockkulla scenen, i centrum med strålkastarna bländande i ögonen och med en storpublik som ger applåder. Där hon trivs bäst. Hon charmade alla trots sina 4 år (Jag som var 2 år äldre, satt i publiken i mammas famn. Det var min älsklingsplats). Det var en bestämd liten dam som visste vad hon ville, fick hon inte som hon villa ha det - så skvallra hon till mamma och fick till slut som hon ville ha det.

Klättrar älgar på brandstegar? Fråga Caroline - hon vet!
Vilka hus i byn har mest godis hemma? Fråga Caroline - hon vet!
Hur tar man bort fästingar från håriga rumpor? Fråga Caroline - hon vet!

Liten som stor, hon kommer alltid veta vad hon vill och det kommer aldrig bli tyst i Carolines närvaro. Det är JUST därför jag tycker om henne! Jag skulle kunna skriva 50 sidor om alla våra minnen tillsammans, jag har ju trots allt funnits i ditt liv i.... 21 år. Men det skulle bli en tjock roman och det har jag inte tid med. Det finns ingen som vet eller känner mig lika bra som dig, vi kan nästintill läsa varandras tankar, vi vet liksom vad den andre kommer säga härnäst.
Jag villa bara säga: grattis i efterskott bästis!


Och grattis kusin Olle också såklart, ett år går snabbt. Snart ses vi på Arken!