Farmors gamla huskurer.

Börjar känna att diverse basiller och bakterier har börjat inkräkta min kära hals. Just då ska man ta fram farmors gamla huskurer, halvvarmt vatten med ett par skedar salt som man gurglar i munnen. Om inte farmors huskurer hjälper så är man verkligen sjuk, återstår att se imorgon bitti. Så Finrexin och Strepsils kan kast sig i väggen!

Trött tjej?

Jag måste ha varit väldigt trött igår (jag var till Arken natten före så ni får själva fundera över vad tröttheten kunde bero på), för jag skulle vara duktig och koka ägg före jobbet. Jag satt dem som vanligt i kastrullen och på spisplatten. "Mums vad gott med löskokta ägg. Detta kommer bli perfekt" tänkte jag då. Jag la mig ner i soffan och slog igång tvn. Klockan tickade och tiden gick. En minut blev till tio minuter som blev till en halvtimme. Efter 40 minuter studsade jag upp ur soffan med hjärtat i halsgropen. "Faaaaan, mina löskokta ägg". Det var bara att gå på jobb utan ägg i magen och slänga mina 40 minuters kokande ägg i sopisen. Jag skyller på solsting, fast och andra sidan regnade det hela dagen. Typiskt!

Äcklig upplevelse!

Att vara inlåst i ett trångt utrymme utan fönster på ett ställe där de flesta människor har gått hem för dagen har alltid varit min marddröm! Man har alltid bara sett det på tv eller drömt mardrömmar om det. Just det hände mig igår på Mariebad. Jag hade varit på toaletten och visslade glatt när jag skulle låsa upp dörren. "konstigt" tänkte jag när jag vred om låset men inget hände. Jag vred om några gånger till, men inget hände. Lugnet utbröt snabbt i panik. Vad skulle jag göra ensam i Mariebads omklädningsrum? Jag började lägga upp en överlevningsplan. Jag kunde ju alltid dricka vatten om jag blev törstig och kissa om jag blev kissnödig. Toapappret kunde jag använda som kudde och maddrass.... Paniken blev ännu större och jag kunde inte längre tänka klart. Jag ryckte och ryckte i dörren, och som från ingenstans hörde jag någon på andra sidan av dörren. "Behöver du hjälp?" hörde jag från andra sidan. "Jaa" skrek jag av lycka.Efter mycket om och men, på nått vänster fick vi till sist upp dörren. Med gråten i halsgropen studsade jag till bubbelpoolen av glädje. Jag hade överlevt! Hädan efter dissar jag mariebadstoaletter och umgås med småbarnen i barnpoolen så kan jag kissa hur mycket jag vill.

Brändöluff!

Brändöluffen blev en absolut succe i mina ögon, creeds till alla som var med och ordnade evenemanget (till b.la mig som spikade upp alla kilometer skyltar och ett speciellt tack till dem som bakade dom otroligt saftiga bullarna). Vi hade vädergudarna på vår sida under hela dagen, under loppet var det molnigt på himlen och lite regnsjukt (perfekt löparväder!!). Vid målgång sprack himlen upp och solen sken sommarvärme resten av dagen. Jag tror jag ska bjuda vädergudarna Tor och vad dom nu heter på en fika någon dag som tack.
Vid målgång bjöds det på nybakta saftiga kanelbullar i mängder (pappa åt sex stycken, det säger ju hur goda dem var!), flottiga men ack så goda chips bjöd de också på och till sist läskande sportdryck i Brändö lax egen vattenflaska. Till på köpet fick vi en otroligt snygg brändöluffen t-shirt.

Till själva loppet då, till sträckans 21 km. Jag är nöjd över min löparinsats, för att vara ärligt otroligt nöjd. Jag måste dock erkänna att jag dopa mig med Imodium (mot dålig mage och diarre), därför slapp jag mina akuta besök till skogen mitt i loppet. Tack för tabletterna farmor!
Under loppet var stämningen bland löparna på topp, alla hejjade på varandra och den man sprang om småpratade man med en stund om allt mellan väder och dåliga magar. Sprang man om någon löpare som hade det kämpigt och sprang med tunga steg så gav man hon/han/hen en spark i baken och gav "reklam" för de saftiga nybakta bullarna som väntade i mål, genast såg jag hur löparen sken upp och löparstegen blev genast mycket piggare.

I mål kom jag på tiden 1.59.31, mycket nöjd tjej eftersom mitt mål var att komma under två timmar. Så målet mitt klarade jag med hela 29 sekunder. Trots ömma tår, skavsår på diverse ställen, knakande höfter, värkande knän och en känsla av att känna sig som en tant i 80 årsålder som har tappat bort sin rullator så kom jag i mål med hälsan ibehåll. Jag kan nu titulera med att ha kommit 8nde bästa dam och bästa Brändö dam i mål! Jag har redan börjat träna för nästa års Brändöluff och det tycker jag att ni också ska göra, absolut det roligaste lopp jag någonsin sprungit!

Torsdag

Sitter bänkad framför tvn där det visas hockey. Kvartsfinal Finland mot Slovakien. Jag sitter här och svär/skriker finska svordomar för mig själv, grannarna måste tro att jag har blivit heltokig. Finnarna spelar som om de aldrig har hållit i en ishockeyklubba förut eller aldrig har stått på skridskor tidigare. Vitsi voi perkele, som finnen skulle sagt, nu måst våra lejonen börja spela hockey. Jag sitter och hackar tänder med svetten i pannan, sliter mig i håret och slår med näven i väggen.

Återkommer när lugnet har lagt sig på Nygatan!

Måndag.

Nu vet jag precis hur tanterna i 80 årsåldern med diverse knä/ben/höft/lår problem känner sig, förjäkligt. Känslan av att måsta ta sig fram som en vandrande pinne, känslan av att knappt kunna sätta sig på toaletten eller gå ner för en trappa, känslan av att knappt kunna ta sig upp ur sängen på morgonen... jag säger bara att jag inte vill bli gammal på många många år om det ska kännas såhär.
Anledningen till detta är att jag i helgen har spelat brännboll och har agerat klockare, alltså kastat upp bollen och tagit emot bollen från utespelarna. Inte visste jag att det jag använde låren så flitigt då, men tydligen eftersom jag har träningsvärk så in i Norden idag och igår. Månne jag är otränad?
Slutspurten till Brändöluffen är igång, jag kan räkna dagarna som är kvar på en hand. Igår var jag ut på min sista långrunda innan, 14 km, jag kan ju gott konstatera att jag är nöjd om jag kommer i mål under 2 timmar. Jag har fått tipset att dopa mig med koskenkorva innan start, fast jag tror jag slopar det förslaget. Jag vill ju trots allt hålllas på vägbankarna och inte vingla ner i vattnet.
Nu blir det backträning med min vän Maria!

suck.

Ännu ett tecken på demens! Imorse kokade syrran ägg och hon bad mig att sätta in dom i kylskåpet. När jag kommer hem från skolan hittar jag inga ägg någonstans i kylen, jag vänder ut och in på allting men inga ägg någonstans. "Syrran har säkert varit hem på lunch pausen och ätit upp dom" tänkte jag då. När syrran kommer hem frågar jag om hon har ätit upp äggen. Men nej det hade hon inte gjort...... Fem minuter senare börjar syrran gapskratta. "Gissa var jag hittade äggen" frågar hon. "Jo i micron". Jag brister i skratt och inser att jag snart måste ansöka om en plats på trobergshemmets demensavdelning. Först sätter jag smöret i brödskåpet och smutstvätt viker jag in i garderoben, nu det här, vad händer här näst?

Vänner.

Tror jag sagt det förut? Men jag måste bara tydliggöra detta igen: Jag har världens finaste vänner! Vad vore livet utan dom? Jo, tråkigt, dötrist, långtråkigt och alldeles värdelöst.

Jag skulle inte ha någon som ger mig en hjälpande hand när jag är lost och förrvirrad på trobban och inte en heller en granne att låna socker eller vin av, jag skulle inte ha någon som håller utkik efter människor när jag sitter i skogen mitt i en joggingrunda och är dålig i magen, jag skulle inte ha någon som bjuder på bollglass när jag vinner ett vad, jag skulle inte ha någon att prata skvaller med när jag är bakis och mår som en påse skit, jag skulle inte ha någon att bränna kanelbullar med eller vräka i mig Diablopizza med ett på natten, jag skulle inte ha någon att cruisa bil med ut till geta mitt i natten en fredag i dimman, jag skulle inte ha någon att vinna över i äventyrsgolf eller sällskapsspel, jag skulle inte ha någon att slå klackarna i taket med på sottunga eller rida på kossor med, jag skulle slippa dricka massa flaskor vin och vimsa runt på arken samt dagen efter ha minneluckor, jag skulle slippa att tappa bort mig varje år på älgjakten och säga i älgradion "vi är vilse, vi står under en stor gran. Vet ni var vi är?", jag skulle inte ha någon att skratta tills jag gråter med, jag skulle inte ha någon att ta promenader och snacka "allt mellan himmel och jord" med, jag skulle inte ha någon att beställa manlig pizza till med bacon och ägg sju på morgonen efter en natt på arken, jag skulle antagligen bara sitta hemma i soffan och se på Antikrundan samt lösa korsord hela kvällarna, kanske jag skulle gå på syjuntor på tisdagar och äta ärtsoppa på torsdagar i brist på annat........ ja usch vad tråkigt allt skulle vara utan er! Puss på er.

Tisdag.

Trött_brud_1991 som blivit förskyld. Därav den dåliga uppdateringen.
I lördags sprang jag Sjöjungfruloppet på 10 kilometer, vid målgången fick jag en bekräftelse på att min form är hyffsad till Brändö halvmaran. 51,48 blev den slutgiltiga tiden, så jag är nöjd. Trots att jag redan efter 5 minuter fick ont i vristen, trots jag hade glömt ladda ner låtar till ipoden vilket resulterade i ingen musik (jag tvingades höra mitt flåsande och flämtande i närmare timmen, jag låter ju som en halvdöd fiskmås, inte så värst charmerande) trots att det blåste som tusan de 3 sista kilometrarna. Lite motgångar måst man väll tåla, man är ju som sagt en seg Brändöbo!
Jag är fortfarande lite lessen och halvdeprimerad över att praktiken är slut och att vi i stället är tillbaks i skolan vid skolbänken. Det gör inte saken bättre att det är världens tråkigaste kurs om statistik. Snacka om att gå från toppen till botten. Men vad gör det när solen skiner och jag far på minisemester till Brändö imorrn!

Valborg.

Valborg i Uppsala var galet, helt amazing! 10 timmars häng i parken och efterfest med ålänningarna. Jag kan konstatera att våren officielt är här och att den inte kunde ha börjat bättre. Jag kan lova att det inte är sista gången Uppsala ser av mig, finns en överhängande risk att jag befinner mig där även nästa år.

Ett gäng svenska killar kommer där vi sitter i parken. Vi börjar diskutera finnar och svenskar.
Jag: alltså de flesta finnar är otrevliga och fula, men de flesta svenskar är snygga och super trevliga. Vi ålänningar är mitt emellan, hur kommer det sig? Vad är erat knep till framgång?
Killarna skrattar lite åt mig och min dialekt. De var lite förvånade över att jag inte kunde finska, men att jag kunde flytande svenska.