Tre dagar i Romme

Skidresan till Romme var lyckad och rolig, tur det - för vi hade iallafall INTE tur med vädret. Regn, snö, slask, blåst... behöver jag säga mera? Nå härdiga skärgårdsbor som vi är stoppar det inte oss, vi lever efter uttrycket - den finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Bara att palta på sig ordentligt med kläder och se nöjd ut, förhoppningsvis skulle svetten värma oss lite, tro mig det gjorde den. Efter en dag i backen luktade vi allt annat än gott (skärgårdssvett är inte på lek), tur att man inte var där för att ragga och hitta sin dröm man.

Jag kan gott konstatera att jag blivit gammal, gammal och rädd. För bara nått år sen åkte jag bara i svarta backar (dom brantaste), jag åkte glatt i off pisten i skogen, full fart på guppen/hoppen så att jag flög likt örnen i luften. Nu i år, åkte jag knappt alls i de brantaste backarna, jag tittade ut över kanten och tittade på 3åringen brevid mig som åkte ner i fullfart - klarade han det så klarar även jag det tänkte jag för mig själv, jag bad till gud och blundade, siktade med skidorna neråt i backen och ingen återvändo fanns mer. Hjärtat rusade iväg och slog volter, jag började fundera på vad jag skulle säga till mamma när jag kom hem med brutna ben och hoppades samtidigt att det var en snygg karl som kom efter mig med snöskotern när jag låg halvdöd i backen. Lyckligtvis överlevde jag åket, en liten adrenalin kick fick jag dock. Samtidigt som jag konstaterade att jag passar bäst in med tanterna som plogar sig nerför de flackaste backarna.

En gång var jag på off pist i skogen, jag måsta ju visa min kusin att gammal är äldst och att jag fortfarande är modig och tapper. Jag följde glatt och kaxigt efter min 11 åriga kusin in i skogen. Det var högsta växeln som gällde ända från start och jag hade svårt att hänga med min 11 år yngre kusin. Nu vet jag varför man har hjälm - om man tex. krockar med ett träd eller kolliderar med ett barn. Ännu en gång fick jag uppleva mig som gammal och klumpig i jämförelse med mina orädde kusin. Behöver jag säga att jag inte åkte off pist mera?

Måndag.

Ännu en helg är över och de flesta har en vecka ledigt framför sig i form av sportlov. Vi på högskolan däremot ska aldrig få vara fullt lediga, pennan och hjärnan ska ständigt glöda, jul som sommar, natt som dag. Vi har fått en omfattande uppgift som ska göras under den kommande veckan. Tack och lov får vi vara hemma och skriva på den, anledningen till det är antagligen för att våra lärare ska få vara hemma och slappa på soffan. Varför blev man inte lärare istället? Då får man inte sticka kanyler, sätta katetrar eller lägga om blödande sår - usch vad vardagen skulle vara trist!

Igår hade kära farfar 80-årskalas för släkt och byssbor, jag är sällan skådat en lika pigg 80-åring som han. Tar promenader varje dag, sätter potatis och harvar åkrar, brummar bil på torggatan (jepp för några år sen såg min syster någon köra med sin bil mitt på torggatan utanför ZicZac, "vimsig gubbe" tänkte Josse - och det visade sig vara vår farfar!) och så köper han helkroppsmassage till farmor i alla hjärtansdagpresent - vilken romantiker, det kallar jag äkta kärlek det.
Farmor hade som vanligt laddat upp med mat för 50 hungriga skogshuggare och ännu lite till på det. En sak var säker: Ingen behövde gå (rulla?) hungriga därifrån iallafall. 80 årskalaset avslutades med en lång diskussion om, ja gissa vad? Stringtrosor och push up BH. Inte trodde jag att vi barnbarn skulle diskutera bh storlekar med vår 76-åriga farmor. Man är så ung som man känner sig och min farmor är absolut inte 76år i mina ögon. Farmor bjöd bl.a. på en visning av hennes trosor.
"Dom där stringtrosorna skär bara in i rumpan..... annat är det med mina trosor" säger hon och går till sin garderob efter flera par trosor. Hon visar glatt upp sina trosor för oss alla och visar deras töjbarhet.
"Julia & Olivia, jag måste komma med er och handla Bh:ar nån gång. Dom ni har är så fina"
Jag tittar på farfar och frågar:"Vad tycker du om dom här diskussionerna vi har?"
Farfar:"Dom är...... uppfriskande"
Man kan inte annat än älska vår släkt!

Fredag.

I onsdags gjorde jag något väldigt oväntat, något som jag aldrig har gjort och aldrig trodde jag skulle göra heller. Jag tog på mig målvaktsdräkten och ställde mig framför innebandymålet, jag skulle försvara Lemlands IF innebandymål mot serieledarna.
Vår ordinarie målvakt var sjuk och efter en heldags jagande efter en ersättande så stod vi ännu utan målvakt en halvtimme före match.
Då slog tanken mig: "Jag satt ju i innebandymålet en träning för sju år sen, ärligt talat släppte jag ju in 20 mål..... men 20 mål är ju bättre än 25 mål och 30 mål.....". Så så fick det bli, jag tog på mig målvaktsdräkten. Allt för laget!
Såklart fick motståndarna straff, där stod jag darrande som ett asplöv och skulle försöka rädda bollen. Det kändes lika omöjligt som att flyga till månen eller som att galoppera på en häst (alltså något som aldrig skulle ske)
Matchen slutade 5-0 till dom. Jag var nöjd och mina lagkamrater var nöjda! Men min trygghetsbubbla är fortfarande i backlinjen, så en proffskarriär som innebandymålvakt får jag glatt bojkotta.

Onsdagens konstaterande: Målet är inte så litet som det ser ut och jag förstår att målvakterna får problem med knäna (mina är uppskrapade och svullna ännu).

Åderförkalkningen.

Ibland känner jag mig som 82, inte 22. Varför? Jo idag skulle jag till grannen en kort sväng medan jag lagade mat, grönsakerna hade just börjat koka för fullt, jag tog inte med hemnyckeln, för jag tänkte: "Nå men jag lämnar ytterdörren lite öppen, jag ska ju bara iväg en kortkort stund". Detta glömde jag 2 sekunder efteråt och kastade igen dörren för fullt bakom mig när jag gick. "Faaaan" hörde jag det eka i mitt huvud när jag hörde dörren fara fast, där stod jag utan nyckel in och grönsakerna kokade för fullt. Jag hann fundera ut hur jag skulle bryta mig in i min lägenhet och vilket fönster som var billigast att slå sönder, jag hann fundera på vilken brandkår jag skulle ringa eller om jag skulle låna grannens trädgårdsslang och släcka elden med.

Sen slog det mig: grannen har ju en extranyckel hos sig till mig. Grannen var inte hemma, men jag hade deras extranyckel i fickan eftersom jag var påväg dit på ett ärende. Så fem minuter senare kom jag in i min lägenhet igen med hjälp av grannens extranyckel. Grönsakerna var sönderkokade och jag kände mig som gamlingarna på Trobergshemmet, dement och glömsk!

Helgen!

Veckorna bara rusar iväg, nu är nämligen en ny vecka här. Jag hinner verkligen inte med (tydligen inte bloggen heller), de som säger att tiden går snabbare ju äldre man blir har helt rätt. Hur snabbt går inte tiden när man är 80 år, om tiden går såhär snabbt när man är 22 år? Måste fråga farfar helt enkelt.
I helgen har jag hunnit med lite hamburgerbak (hemlagade, namnam), jobbat på Troberghemmet med mina små russin, umgåtts med min fina kusin (som kommit hem enda från Lindköping för att få umgås med sin favorit, sin stora idol: Mig!) och sen har jag svängt mina lurviga på Arken (det där med lurviga ben stämmer dock inte, dom var nyrakade och alldeles lena).

Medelåldern sänktes 10 år när jag stega in på gubbhyllan i lördags, men lika kul var det för det. Sten & Stanley var riktigt bra, det var riktig dansmusik det. Solveig som satt på sidan av scen med sitt dragspel, var likt som saltet i maten: ett måste!
Jag satte inte många minuter den där kvällen, enbart de fåtal minuter jag måsta ha vätskeersättning i form av drinkar. Svetten rann och fötterna ömmade, men vad gjorde det när det var så himla kul? Nu kanske jag låter gammal, väldigt gammal, men vad vore Arken utan gubbhyllan och dansmusiken? Jag skulle inte få dansa, singlarna i 50 årsåldern skulle antagligen bli besvikna över att måsta söka en partner i sin barns ålder nere i nattklubben, Wiklöw skulle nog inte ha något emot om gubbhyllan skulle stängas - mera brudar i 20-30 årsåldern att bjuda på drinkar i lobbyn.
En bra helg alltså, förutom att jag bara fick tag på en timmes sömn i lördags. Jag är precis som pappa, kan inte sova med alkohol i blodet. Så nu ligger mina sömntimmar denna helg på minus.