Måndag.

Helgen har varit bra. För jag kan för första gången stoltsera med att ha stått högst upp på prispallen, fått första pris, guldmedaljen! Jag kan med gott samvete säga att vårt lag var bäst och att vi kämpade som aldrig förr, vi var värda detta efter att ha haft bara tre eller fyra avbytare under hela turneringen. Blod, svett och tårar! Efter fyra matcher under samma dag, under samma 24 timmar, så känns det i bena. Som jag nämde tidigare om spagetti som kokat allför länge, ungefär sån känsla hade jag inför finalen i bena. Bara att bita ihop. Som min tränare sa när jag var påväg att ge upp:
"Visa att du är en riktig Brändöbo nu, du har ju förjävla bra kondis du. Skenar som satan hela tiden. Du ska ju springa Brändö maraton du. Detta är en peace of cake för dig". Efter det kände jag inte efter om jag var trött, jag bara körde på för fullt.

Jag fick även en bekräftelse att jag inte är en helt värdelös back, jag kan bara jag vill. Lite jävlar anamma och envishet är det som gäller. Innebandy är så jäkla kul, ungeför lika kul som att cykla när man lärt sig cykla utan stödhjul eller som att äta pizza efter ett år bestående av soppätande. Ja ni förstår, helt enkelt en underbar känsla, svår att beskriva. Det liksom pirrar i hela kroppen och man har ständigt ett leende på läpparna. Typ som att vara nykär.




Imorgon blir det en dags utflykt till Åbo och lite shopping. Det blir bara bättre och bättre det här!