I onsdags gjorde jag något väldigt oväntat, något som jag aldrig har gjort och aldrig trodde jag skulle göra heller. Jag tog på mig målvaktsdräkten och ställde mig framför innebandymålet, jag skulle försvara Lemlands IF innebandymål mot serieledarna.
Vår ordinarie målvakt var sjuk och efter en heldags jagande efter en ersättande så stod vi ännu utan målvakt en halvtimme före match.
Då slog tanken mig: "Jag satt ju i innebandymålet en träning för sju år sen, ärligt talat släppte jag ju in 20 mål..... men 20 mål är ju bättre än 25 mål och 30 mål.....". Så så fick det bli, jag tog på mig målvaktsdräkten. Allt för laget!
Såklart fick motståndarna straff, där stod jag darrande som ett asplöv och skulle försöka rädda bollen. Det kändes lika omöjligt som att flyga till månen eller som att galoppera på en häst (alltså något som aldrig skulle ske)
Matchen slutade 5-0 till dom. Jag var nöjd och mina lagkamrater var nöjda! Men min trygghetsbubbla är fortfarande i backlinjen, så en proffskarriär som innebandymålvakt får jag glatt bojkotta.
Onsdagens konstaterande: Målet är inte så litet som det ser ut och jag förstår att målvakterna får problem med knäna (mina är uppskrapade och svullna ännu).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar