Praktikdags.

Om en timme ska jag befinna mig på min nya praktikplats, Mellangårds. Fast helt ny är den ju inte förstås eftersom jag var där på praktik för över två år sen. Jag har en klump i magen och känner ett pirr i hela kroppen. Och varför det tänker ni nu? Jo för att nu ska vi fungera som färdiga sjukskötare, dvs ta på oss en ledarroll och organisera arbetet på avdelningen. Ärligt talat kommer jag förmodligen tycka att det är himla roligt. Men just nu känns det bara läskigt, skrämmande, nervöst, jobbigt och som en helt omöjlig uppgift. Jag lovaratt hålla er uppdaterade om min liv på Mellangårds. Återkommer!

Examensarbete och sömnlösa nätter.

Anledningen till detta mörker och min långa frånvaro?

För det första: Jag lever och har hälsan med mig. Förutom att de sömnlösa nätterna präglar mitt liv. Inte ens farmors dunderkur om att varm mjölk skall göra en sömnig har effekt. Men nu skall jag testa morfars dunderkur: man skall inte ha tänderna fast/ihop när man sover, utan man skall ha munnen lite öppen eftersom man inte kan tänka lika bra då. Få se om det ger något resultat! Mormors tips är det orginella att räkna får. Visst har man ju en härlig släkt som stöttar en i nödsituationer.

För de andra: Jag har varit stressad egentligen från November fram till nu över utbildningens viktigaste kurs: Examensarbetet. All tid, energi, ork och kärlek har gått till skrivandet av det. I slutändan visade det sig att det löna sig att vara ivrig, eftersom jag fick ett VG i mitt betyg. Detta trodde jag förstås att aldrig skulle hända, så lyckan är total. Tillpåköpet blev jag godkänd i utbildningens sista läkemedelstenta som kräver 100 %. Som pricken över i:et blev jag erbjuden sommarjobb igår, så nu är det fixat.

För det tredje: Jag är snart färdig sjukskötare, vilket skapar en stor oro i min mage. Press på att kunna klara av allt, veta allt och kunna göra allt. Press på att prestera, press på att få jobb. Press på allt! Oron i magen bara växer. Men som syster sa: Detta klarar du galant. Så jag utgår från det.

Nu tänker jag ta helg. Och jag lovar att bättra mig, jag lovar att hålla er uppdaterande gällande min oro och mina sömnlösa nätter!




Psst.. jag har världens bästa klass!

Julmusik och Tehystrejk.

Julen närmar sig, 15 dagar kvar tills dopparedagen. Idag kände jag att jag behövde få mer julstämning, så jag satte igång en jullista på Spotify under kvällens joggingrunda. Jill Johnson och hennes stämma fick äran att närvara under mitt svettiga pass. Så har jag mer julstämning efter ikväll? Nej inte ett dugg. Marken är fortfarande grön och bar, vattnet är fortfarande öppet, skidorna är fortfarande i förrådet och pepparkakorna är fortfarande inte bakade. Jag hoppas att julstämningen skall infinna sig på lördag när det är lucia. Lagfest med julklappsutdelning, spetsad glögg, julgodis, pepparkakor, julsånger och äggtoddy. Jag försöker intala mig själv att äggtoddy skall vara gott. Ärligt talat låter det inte gott, inte överhuvudtaget. Men dom dricker ju det i alla amerikanska julfilmer, alla ser så lyckliga och nöjda ut. Antagligen för att alkoholhalten är rätt hög? Nå ännu lever jag i tron att det ska smaka himmelskt gott och lösa alla problem, typ.

Tehy-strejken är över, hela ÅHS och alla sjukskötare drar en lättnandes suck. Den höll på alltför länge, 19 dagar för länge. Lönerna borde bli mer rättvisa och nu är vi på väg i rätt riktning. Det kommer gå långsamt, men det kommer bli bättre. En tjej i klassen som tidigare jobbade som närvårdare, skrev på Facebook häromdagan att 3,5 år i skolan innebär en löneförhöjning på 85 euro för henne. Hon får alltså endast 85 euro mer som nyexaminerad sjukskötare än att jobba som närvårdare på de gamlas hem. Det kan jämföras med att jag fick bättre betalt som närvårdare på Trobergshemmet än assisterande sjukskötare på ÅHS. Vad är skillnaderna i arbetsuppgifter? Som assisterande sjukskötare på Hemsjukvården åker man ensam hem till patienter, ansvarar för deras mediciner och har ansvar över att delningen blir korrekt. Vi lägger om sår, tar blodprover, ger injektioner, tar blodtryck, svarar och handleder i telefon, håller ronder på ålderdomshem och har jourtelefon m.m. För mig känns det mer ansvarsfullt än att jobba som närvårdare på ålderdomshem. På ålderdomshem är man oftast 3 stycken närvårdare på avdelningen och oftast en sjukskötare. På hemsjukvården jobbar man oftast ensam och far hem till patienter och ansvarar själv över deras hälsa. När skall man skicka sjuka patienter till sjukhuset? När är det allvar? Det gäller alltså att vara påläst, ha kunskap och handla korrekt vid oväntade situationer. Båda yrkesgrupper är otroligt viktiga, vi sjukskötare är beroende av närvårdare och närvårdare är beroende av oss sjukskötare. Det jag vill säga är att det måste löna sig att utbilda sig, 85 euro för 3,5 år är alldeles för lite.
Jag tackar dock alla i Tehy som kämpat under dessa 19 dagar, ni är guldvärda!

Uppdatering från mörka skogarna.

Just nu befinner jag mig på breddgraden 60 ungefär i en av Ålands nordligaste byar. Det är mörkt, tyst och lugn, blåsigt och aningens folktomt (endast tomtens nissar som huserar i husknutarna). Och gott folk, det är så förbaskat skönt. En riktig rehabvecka väntar där både farmor och mamma göder upp mig med sin mat. Farmors standardkommentar kvarstår: "nejmen gullet mitt, har du gått ner i vikt igen? Här får du lite av farmors pepparkakor och drömtårta. Blir du inte mätt har jag smörbullar och kolakakor också. Ta med dig allt när du far tillbaka till stan" Tacktack farmor dom där 8 kilona jag nämnde om i tidigare inlägg kommer snart att värma min kropp i vinterkylan. Här behövs ingen stickartröja eller värmehalare inte!

Examensarbete börjar nå sitt slut, vi börjar se ljuset i tunneln och skeppet seglar snart i hamn. Egentligen undviker jag helst att prata om examensarbete på fritiden eftersom det ger upphov till negativa tankar och möjligen mardrömmar. Men jag måste skryta lite och självklart förväntar jag mig kommentarer som "wow ni kan nog ni" eller "ni är duktiga flickor, framtiden är säkrad". Vi är som sagt inne på slutspurten, bara upploppet som är dryga två veckor kvar. Vi har haft en bra disciplin och en tydlig tidsplan. Hör och häpna, tidsplanen går enligt planerna och vi ligger t.om. före den *klapp på axeln*.
Nu ska jag ta mig igenom min första löprunda på sisådär dryga två veckor, har jag sagt att jag hatar förkylningar? Om inte säger jag det nu: jag hatar verkligen förkylningar!

Sjuk.

Snoren rinner, ögonen tåras, rösten hackar, lock för öronen och huvudet känns sprängfyllt av massa virus & bakterier som simmar omkring. Jag kan gott konstatera att vara sjuk är ingenting för mig. Jag vill ha fart och fläng, jag är inte bra på att ligga stilla i soffan och försöka bli frisk. Och jag hatar att sitta på sidan av plan och snora medan resten av laget spelar innebandy. När man är sjuk måste man ha en mamma som kokar mat, pajar på huvudet och tycker synd om en, köper glass och godis. Nu får jag helt enkelt agera sjukling och mamma samtidigt eftersom jag bor ensam. Hittills sköter jag det rätt bra, till middag serverades det bananplättar med choklad proteinpulver och blåbär samt hallon. Jag kikar på Sveriges Mästerkock samtidigt som kan konstaterar att jag antagligen skulle briljera i programmet om jag skulle delta, speciellt om det skulle lagas proteinplättar.
Planen var att bli frisk tills idag, fast nu har det uppskjutet tills imorgon. Nu har jag provat allt från gamla till nya huskurer, följt allt från farmors- till Googles bästa "bli-frisk-tips". Blir jag inte frisk nu så kryper jag i ide under täcket och kommer tillbaks när jag är frisk igen. Nog med klagande nu. Pssst, det är inte så farligt som det låter.

8 kilo fett.

Igår kväll steg jag på min våg för första gången på ett halvår. Jag hade just gått på toaletten och tagit av mig alla kläder för att vikten skulle vara så exakt som möjligt. Jag steg på vägen och inväntade resultatet med spänning. Den visade att jag gått upp 8 kilo sen sist. 8 kilo?! 8 kilo på ett halvår? Visst hade det blivit en del glass och alkohol i somras, men inte 8 kilo. För säkerhetsskull steg jag av den för att ta en till vikt, detta kunde ju inte stämma. Så rund är jag väll endå inte om kinderna? Invägning två visade samma vikt, dvs. 8 kilo pluss sen i början av sommaren. Hjärtat dunkade, svetten rann i pannan, benen darrade. Var min rumpa så stor? Hade jag bilringar runt magen? Hade min träning varit helt förgäves? Jag sprang till köket för att slänga alla chipspåsar, allt sött och all läsk jag hade i skåpena. Det kändes redan bättre.

En timme senare gick jag in på toaletten, sneglade på vågen och inledde min tredje invägning. Denna gång visade den att jag hade gått ner 2 kilo sen somras. Jag slår mig själv i huvudet och sliter i håret medans jag trampar på stället. Jag hade sett 10 kilo fel från första början. Dags att skaffa glasögon eller genomgå en demensutredning?

Kryssning M:hamn-Helsinki

Min blogg verkar ha blivit en måndagsblogg där ni får läsa om helgens bravader. Antagligen är anledningen till detta att veckorna går så otroligt snabbt och min schema är fullspäckat. Jag har en liten lucka över till skrivande på måndagskvällen före Ensam mamma söker och en före Paradise Hotell. Nu börjar jag förstå hur stressigt kändisarna har det, trots att jag inte är kändis har jag fullt upp hela tiden. Men jag får varken skriva autografer eller synas på tv, livet är bra orättvist ibland. Nå nog med dagdrömmande och åter till helgens bravader.

Från fredag 23.55 till söndag 04.15 befann vi oss på kryssning, närmare bestämt på Silja Symfoni, nånstans mellan Mariehamn och Helsingfors. Alla kom hem och iland levande, vissa mer levande än andra. Jag kan ju säga att det inte var muntra miner i morse när klockan ringde. Hursomhelst var det en lyckad kryssning, hör och häpna ingen finsk Humpa eller Tango på hela resan, ibland förvånar finnarna. När vi anlände till Helsingfors visade finnarna sig dock från sin sämsta sida. Vi befann oss på torget i Helsingfors och tittade på vita karbusar. Jag tog på mig ena som var vit och lurvig, Melissa tar fram kameran för att föreviga den vackra synen.
Sura finskan i ståndet blänger på oss och utbrister på finska: Ni får inte ta bilder här!
Melissa tar bort kameran och ber om ursäkt.
Finskan är fortfarande sur och rasande. Hon tittar på mig och mitt hår medan hon utbrister: Nu måste du köpa mössan, den blev smutsig när du satte den på huvudet, det blir 45 euro, tack!
Jag och Melissa tittar på varandra, skrattar och går därifrån.
Förlåt gamla dam, men mitt hår blev tvättat några timmar tidigare, så det var inte så smutsig som du antydde. Jag hade varken löss eller mjäll heller! Förlåt för att du inte gillar svenska kunder, du skulle bara veta hur bra jag är på att shoppa (ja, jag är släkt med min mamma). Där förlorade du en dyrbar kund. Hoppas att ditt lilla stånd går i konkurs, vilket är ganska troligt eftersom dina mössor såg ut som igelkottar och harar med vinterpäls.

När vi befann oss på H&M stod jag och Melissa i kö, som man ska göra. Det var en kvinna framför oss när kassörskan vinkade oss till nästa kassa. Jag och Melissa såg förvirrat på varandra och frågade henne: Varför ska vi gå dit?
Kassörskan ignorerar oss. Sedan var det vår tur att betala, just i det ögonblicket vinkade kassörskan bort oss igen, mumlade något surt på finska, och vinkade kunden som stod bakom oss till hennes kassa istället. Våra läppar bara hängde och vi måsta gnugga oss i ögonen flera gånger. Hände just det där? Var det bara en dröm? Hur var det med uttrycket "Du ska älska din fiende"? Antagligen älskade hon oss inte eller så såg hon inte oss som en fiende utan en vän. Antagligen missuppfattade hon uttrycket och trodde det löd "du ska hata din vän".

Nu tänker jag fotobomba med bilder. Bilder säger mer än ord, eller hur? Då kommer dessa bilder säga många 1000 ord tillsammans.