Helsinki!

Vi, jag och mamsen, har just anlänt till Helsinki. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta, vara glad eller lessen. Men det är nog lite både och. Jag tycker det är skönt att änltigen få veta vad som kommer hända med mig och hur min framtid ser ut. Men å andra sidan så tycker jag inte alls om finska sjukhus, jag måst helt enkelt ha fått fobi för dom. Inte alls konstigt egentligen, så mycket pina och jobbiga stunder jag har måstat gått igenom där.

Och nu undrar ni säkert varför jag inte har fått fobi för ÅHS? För jag har ju faktiskt spenderat sjukt mycket mera tid där än på finska sjukhus!
Jo grejjen är den att på ÅHS känner jag mig mera hemma, säkert pga. av svenska språket och för att det helt enkelt ligger i min hemmamiljö.
På ÅHS är dom jätte personliga med mig, det är egentligen helt sjukt hur bra kontakt jag har med dom flesta där. Jag menar dom flesta, eller ja typ alla, vet vem jag är och vad som har hänt.
Sen så har jag skrattat så sjukt mycket när jag varit på ÅHS, låter kanske lite konstigt, men det är helt sant. Där har jag kunnat vända det mesta negativa till något positivt. Och i och med att jag har fått så bra kontakt med sjukskötarna där så skojas vi och retas typ hela tiden, som att vi vore syskon.

Till sist måst jag bara nämna att jag nästan aldrig har skrattat på ett finsk sjukhus där känns allt bara så hopplöst. Jag kan inte alls tänka positivt när jag ligger där, vilket jag har väldigt lätt för annars. Men där går de bara inte!

Såå jag förstår inte alls sånna som klagar på ÅHS, inte överhuvudtaget. Jag har faktist inte nått ont att säga om ÅHS!

Förresten körde jag bil hela vägen till Helsingfors, fan vad skoj att köra på motorväg. För första gången i mitt liv gasa jag upp i 140 km/h, först kändes det lite läskigt och vingligt. Mamma höll hårt i sig i sitt säte, bena skaka nästan på henne och hennes blick riktades hela tiden till hastighetsmätaren. Jag såg hur hon inte tyckte om när de gick lite för hårt, men va tusan sen märkte hon hurdan bra bilförare jag egentligen är så då kunde hon slappna av.
Huvudsaken är väll att vi kom fram till Helsingfors vid liv och bilen är hel, lite stolt är man väll över sin insats!