Känslan av när bena känns som spagetti, när som helst kan dom kollapsa, andningen övergår i hysteriskt flåsande, du kan inte tänka klart för alla tanker går åt att ta sig framåt, armarna känns som gelee och lyder inte när man försöker sig till en rörelse och benen gör som dom vill. Känner ni igen er? Just så kände jag mig idag vid målgången av Lappo-triathlon 2012! Jag visste varken ut eller in, in eller ut. Jag visste bara att jag var i mål och att det kändes som att komma i mål efter ett marathon eller som att bestiga månen. Eller som när kakan är färdig och har varit i ugnen i exakt 40 minuter!
Nu är jag sjuukt nöjd, trots att ha blivit besegrad av mina kusiner (som för övrigt är bra på allting!). Nu kan jag lägga mig och sova riktigt, riktigt gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar