Oj här ha de visst varit dött som i graven kan man lugnt säga. Dock har allt sina förklaringar.
Som ni alla vet lyckades jag få i mig maskindiskmedel i januari, vilket jag måst säga att skulle ha kunna hänt vem som helst i den här situationen.
Men nu Åtta (8!!!) månader senare sitter jag här i soffan fortfarande sjukskriven och med en förstörd hals. Håhå säger jag! 8 månader bestående av mestadels sjukhusvistelse, förutom nu i sommar då jag mest fått varit hemma. 8 månader av enbart soppätande (ibland inte ens det och inte ens vatten), dvs ingen pizza, ingen biff, ingen smörgås. På 8 månader har jag varken gått i skola eller jobbat. Jag har inte heller tränat (vilket jag älskar), alltså ingen innebandy, ingen joggingrunda. Eller nu på senare tid har jag faktiskt börjat powerwalka lite smått.

Så ja jag kan ju säga att det här inte är nånting för mesar, så ett tips är att hålla sig så långt borta ifrån en maskindiskmedelsdunk som möjligt, helst på kilometers avstånd. Nästa gång jag ser en såndär dunke kommer jag att elda upp den bums, så att det inte finns nån risk att någon annan råkar ut för samma sak som mig.

Så nu undrar ni säkert varför dom inte har lyckats få mig frisk på 8 månader?

Det börja ju med att jag var på ett 40 årskalas, kvällen började bra. Med god mat och bra stämning. Jag hade putsat dansskorna mina och var väldigt förväntansfull inför dansen. Dock blev det aldrig nån dans för mig. Utan jag gick till köket för att dricka lite vatten senare på kvällen. Dock stod någon och diskade vid diskhon (där man vanligtvis tar vatten) så jag villa inga störa henne. Men så såg jag en vattendunke som stod på bänken (en genomskinlig dunke, utan varningstext, med genomskinlig vätska). Perfekt, tänkte jag och hällde upp i ett glas. Efter två klunkar förstod jag att de inte alls var vatten. Det brände till som tuuuusan, kan föreställa mig att 90 poffare bränns så mycket.

Efter det så spydde jag som en gris i över tolv 12 timmar, det brände som tusan i halsen, jag hade skiiit ont i bröstet. Nångång trodde jag faktiskt att min sista stund var kommen, seriöst så kändes det så.
Ingen trodde på mig när jag sa att jag trodde att de var maskindiskmedel jag hade fått i mig, eller jo min mormor trodde på mig. Sen tog vi första bästa färjan in till stan och åkte till akuten och jag berättade vad jag trodde att hade hänt. Dock trodde ingen på mig där heller, utan de gav mig värkmedicin och skickade hem mig. Lite konstigt tycker jag eftersom jag hade så ont i halsen att jag knappt kunde svälja vatten. Sen följde åter en sömnlös natt. Dagen därpå fick jag varken i mig nån mat eller vätska, så det bar av till akuten igen! Vid det tillfälle såg jag nog ut som en döende knarkare. Jag hade varken sovit, ätit eller druckit på två dygn. Jag hade fortfarande på mig sminket från kalaset och så bar jag mormors pyjamas. Så snygg var jag! Så när dom såg hur jag såg ut på akuten så först då trodde dom på mig, då trodde dom att jag faktiskt hade druckit maskindiskmedel! Så dom la in mig på kirurgiska avdelningen.

Första månaden var jag bara på ÅHS och då gjorde dom en gastroskopi (går ner med en slang i halsen för att se hur de ser ut) i veckan för att se hur brännskadan i halsen utvecklade sig. Tyvärr blev halsen bara värre och värre. Det resulterade i att jag blev skickad till TYKS (åbos sjukhus). Där så bestämde dom sig för att försöka utvidga (förstora) i halsen genom en s.k ballongblåsning. Och nej fråga mig inte vad det är eller hur man gör det, jag har inte den blekaste.

Hursomhelst, sen prova dom på att sätta rör i min hals, som skulle förstora i halsen och göra att de inte blev trångt igen. Såhär höll vi på fram till maj. Häremellan åkte jag mellan Tyks och ÅHS hela tiden, jag fick väll vara hemma emellanåt någon dag. Efter mycket om och men bestämde dom sig för att jag sku bli opererad den 12 maj, eftersom minns hals inte alls blev bättre efter alla undersökningar och sånt. Så 3 dagar före operationen anlände jag, som just då var rädd och nervös som en padda, till TYKS. Dock fick jag beskedet att min hals såg bra ut, så det skulle inte bli nån operation. Jag blev arg så in i hel**te. Jag, Julia? Arg? Ni som känner mig vet att jag iprincip A L D R I G blir arg. Men det var för att jag hade varit nervös över operationen i onödan i över en månad, hade haft många sömnlösa nätter pg.a det. Sen var det också för att jag visste, efter alla gastroskopier, att min hals inte skulle bli bra av sig självt, utan att operation var ett måste.

Jaja jag sa hejdå till dom i åbo, i hopp med att aldrig behöva se dom där idioterna igen (och nej jag behöver aldriiiig mera se dom och jag är så glad över det). Efter det styrde min mor och jag kosan hem till Lappo, bör nämnas att jag var hem första gången på 4-5 månader. Känslan att vakna upp i egna sängen var obeskrivlig!

Dock var varken jag eller min far så nöjda över beslutet som läkarna i Åbo tog. Så vi tog kontakt med ÅHS och bad om att få ett andra utlåtande från ett annat sjukhus om saken. Så efter det fick vi åka till Helsingfors istället, alltså börja om igen. Nu var vi på punkt noll igen, men vadsomhelst för att slippa TYKS.

Så i Helsingfors gjorde dom massor med gastroskopier och satt in rör (precis som i Åbo), dock operera dom in en slang på min mage. Vilket gör att jag slipper va på sjukhus så mycket, eftersom jag sprutar in extra-näring i slangen direkt in i magsäcken. Och de gör att jag inte rasar i vikt, visst har jag ju gått ner ganska många kilon. Men nu har jag stannat i vikt och går sakta uppåt.
Så nu sitter jag här 8 månader senare och min situation ser ut såhär just nu. Det senaste är att jag ha farit till ÅHS några gånger och utvidgat halsen, och dom börjar planera operation i helsingfors tror jag iallafall.

En liten sammanfattning av vad som har hänt, för jag antar att de är ganska många som undrat över vad som riktigt hänt och hur jag tusan fick i mig maskindiskmedel. Endel kanske har trott att jag drack det med flit, men nej så är det verkligen inte. Jag var helt enkelt på fel plats vid fel tillfälle. Skulle kunna ha hänt vem som helst!



Såhär glad var jag bara två veckor före olyckan. Jag levde livet i Thailand helt ovetande om vad som väntade mig.