Sjukskrivning!

Ni som trodde att det skulle vara skönt att vara sjukskriven är helt ute och cyklar. Okej, en vecka går väll an. Men 8 månader? Det är väll endå till överdrift. 8 månader betyder 2/3 av ett helt år. Enligt mig, med mitt dåliga mattehuvud, betyder det runt 240-250 dagar. Jaja shit samma min point i det hela är att det är otroligt tråkigt och jag skulle göra vad som helst för att kunna jobba igen.

För tänk er om man har ett jobb som man älskar, det är verkligen nästan ett drömjobb. Man tycker nästan de är jobbigt att sätta sig i bilen och fara hem efter en lång arbetsdag. Man vaknar ständigt med ett leende på läpparna och hoppar upp ur sängen så att man nästan slår huvudet i taket.
Världens bästa, snällaste och roligaste arbetskamrater väntar på arbetsplatsen när man kommer dit, man känner verkligen att de bryr sig om en och att man kan vara sig själv med dom. Men bäst av allt är ju såklart dom man är där för, i det här fallet barnen. Dom gör en så glad bara av deras närvaro, deras skratt, deras prat, allting. Tillochmed om dom bråkar och slår en så uppskattar man dom (eller nåja kanske inte en dag då man är trött och stressad, men ni förstår vad jag menar)

Just ett sånt jobb hade jag innan det här hände!
Såå när dom första dan på sjukhuset så att jag måsta va sjukskriven två veckor, så blev jag så arg och lessen. Hur skulle jag klara mig i två veckor utan mina skrattande barn och mina gulliga arbetskamrater? Två veckor av sjukskrivning blev snabbt 4 veckor, det följde av 2 månader. Då hade jag endå ett liten hopp kvar om att få jobba några månader till innan min tjänst tog slut. Men efter 4 månader av sjukskrivning och en hals som inte alls var bra, så insåg jag min värsta mardröm. Jag skulle inte få komma tillbaks till mitt jobb! Såå ja det var minst sagt jobbigt att inse det här, men det finns inget man kan göra åt saken.

När jag ett halvår efter olyckan for och hälsa på mitt jobb, barnen hade då inte sett mig på 6 månader, så var jag lite orolig för att dom minsta barnen inte skulle känna igen mig (för småbarn glömmer ju så lätt). Men när jag steg ut från bilen och in på dagisgården så kom de flesta barn springande mot mig och ropade "heeeej julia, var ha du varit? du har ju inte varit här på jätte länge!" Då blev jag minsann glad, ingen hade glömt bort mig och allt kändes som vanligt, de kändes som att de var en ny arbetsdag på mitt älskade jobb. Oj vad glad jag var när jag fick träffa alla barn och alla kollegor!

Så ja jag hade världens bästa jobb kan jag lugnt säga!



Så här är en bild på mig och massa barn när jag är Pippi Långstrump på Lappofesten för några år sen!