Träning!

Just det ja, träning! Träningen har alltid varit en stor del av mitt liv, den får mig att må bra och det är skit roligt helt enkelt. Jag har spelat innebandy enda sen högstadiet. Ett tag, kanske 1-2 år, så var jag till Mariebad och simmade 2 km två gånger i veckan. Samtidigt gymmade jag också, mest blev det väll styrketräning och kondition. Jag har alltid varit sån som har varit ut och joggat lite nu och då.

Så min kondition var faktiskt helt okej, eller inte för att skryta så var den riktigt bra. Dock sen i januari när olyckan hände, så blev det inte så mycket träning, eftersom jag bara låg på sjukhus. Eller ja den enda träningen jag gjorde under min sjukhusvistelse var väll att vandra fram och tillbaka i korridorerna hela dagarna och när jag skulle gå mellan toaletten och sängen.

Jag som var van med att träna minst två gånger i veckan, fick nu ersätta träningen med att lata mig i sjukhussängen och zappa mellan alla kanaler och äta isglass såklart. Gissa om jag blev rastlös och fick myror i brallorna, i detta fall i mina "snygga" gula sjukhusbyxor? Jaaa jag var så träningsugen så jag vet inte vad jag skulle ta mig till. Känslan av att känna att musklerna bara blir mindre och mindre, man blir bara svagare och svagare. Ingen trevlig känsla! Ni vet att växterna behöver syre för att överleva och växa, likaså behöver jag träningen för att just växa och överleva.

Så ni kan ju gissa hur toppskick min kondition var efter 7 månader bestående av ingen egentlig träning alls och bara glassätande och sängliggande. Helt ärlig var den urusel, jag blev trött av att springa i trappor, det var jobbigt att vara ute och gå, och inte på tal om att springa: efter två steg var jag genomsvettig och jag flåsade som en stucken gris.
Men nu e jag faktiskt ute och powerwalkar en och en halv timme per dag och har gjort det i kanske en månad nu. För jag ska banne mig få tillbaks mina kära muskler och mina dunderbraiga kondition!